I söndags började det årliga klimat­topp­mötet COP26 i Glasgow. Under två veckors tid ska världens länder förhandla fram lösningar för att få ner utsläppen i linje med de målsätt­ningar som sattes i Paris 2015. Daniel Lindvall och Mikael Karlsson, veten­skapliga rådgivare på 2050, är på plats under förhand­lingarna och kommen­terar nedan diskus­sio­nerna kring artikel 6 i Parisavtalet.

En av de vikti­gaste frågorna i förhand­lingarna rör tillämp­ningen av artikel 6 i Paris­av­talet gällande utsläpps­minsk­ningar genom handel och samarbete mellan länder. Det handlar om att ett land kan göra åtgärder i ett annat land som saknar resurser att själv genomföra det. På så sätt kan utsläpp minskas genom exem­pelvis inve­ste­ringar i förnybar energi som ersätter fossil energi i resurs­svaga länder. Det kan också handla om att skapa kolsänkor genom skogs­plan­tering eller ersättning för att skog inte skövlas. Tanken är att dessa åtgärder är kost­nads­ef­fektiva, i alla fall på kort sikt, och ska kunna till­go­do­räknas av finan­siären som en del av det egna betinget att minska utsläpp.

Frågan om utsläpps­sam­arbete och handel har disku­terats vid i stort sett samtliga klimat­topp­möten och är både komplex och kontro­ver­siell. Ett system med utbyte av utsläpps­rätter var en central del av Kyoto­pro­kolet. Även om det kriti­se­rades för att vara inef­fektivt infördes en liknande mekanism i Paris­av­talet. Denna regleras alltså i artikel 6, vilket omfattar både en mark­nads­me­kanism och regler om samarbete. Men än är det oklart hur artikeln ska tillämpas och trots intensiva diskus­sioner på klimat­topp­mötena både Katowice och Madrid är frågan inte färdig­för­handlad. Det vore givetvis bra med ett genom­brott i Glasgow, men det kvarstår flera svåra frågor att lösa.

Utsläpps­handel är kontro­ver­siellt
För det första finns det ett allmänt motstånd inom en del av klimat­rö­relsen och bland vissa klimat­forskare mot hela idéen om utsläpps­handel och klimat­kom­pen­sering. Den har beskrivits som ett slags klimatbikt där syndaren kan betala för sig och sedan fort­sätta som vanligt. Flera företag som anger att de är klimat­ne­utrala – såsom Google — gör det genom att kompensera en del av utsläppen. Kritiken handlar också om att många av åtgär­derna som finan­sieras och genomförs som kompen­sation inte är effektiva. I ljuset av denna diskussion har det uppkommit krav på ”riktig” klimat­ne­ut­ra­litet, vilket skulle innebära att det skulle vara otillåtet att räkna in kompen­sa­to­riska åtgärder i ländernas natio­nella klimat­planer, eller åtminstone att de minskade utsläppen inte dubbel­räknas. En annan del av kritiken handlar om att kort­siktigt kost­nads­ef­fektiva åtgärder kan göra att lång­siktigt avgö­rande system­för­änd­ringar skjuts orimligt långt på framtiden.

Samtidigt finns det en del forskning som visar att kompen­sation verk­ligen kan göra stor skillnad i omställ­nings­ar­betet, i synnerhet under faser då ny grön teknik är under­ut­vecklad. Under en över­gångstid vore det bättre för klimatet att inve­ste­ringar görs i resurs­svaga länder där större utsläpps­minsk­ningar kan uppnås för en mindre kostnad. Det är inte sällan enklare och billigare att minska ett ton koldioxid i ett relativt fattigt och kolbe­roende land än i motsatsen. En forsk­nings­studie från Maryland University visar att ett utbyte av utsläpp i enlighet med vad som är avsett med artikel 6 skulle kunna spara världens länder nära 250 miljarder US dollar per år. Utsläppen skulle enligt denna studie kunna minska med 5 miljarder ton per år eller totalt med 50 procent till år 2050.

Detta förut­sätter dock en funge­rande utsläpps­handel, och ännu råder oenighet i flera centrala frågor. Den fråga som verkar svårast att lösa rör så kallad dubbel­rap­por­tering. Både det land som betalar för åtgärden och det land där åtgärden genomförs kan vilja räkna den tillgodo. Detta är särskilt proble­ma­tiskt eftersom flera länder som berörs är sådana som saknar en utvecklad klimat­po­litik med absoluta mål och trans­parent rappor­tering. Motsätt­ningar finns också mellan länder som Brasilien och Indien som inte vill ha ett allt för strikt regelverk och exem­pelvis EU som vill förtydliga. Efter den första dagens förhand­lingar om artikel 6 ska flera hundra sidors text ha produ­cerats med sammanlagt 373 paren­teser där enighet inte kunde uppnås.

Trans­parens, tidigare åtgärder och addi­tivet
Det finns också en diskussion om huruvida tidigare åtgärder inom det system som upprät­tades genom Kyoto­pro­to­kollet ska kunna medräknas idag. Därutöver är frågor om trans­parens i systemet liksom försäkran om att åtgär­derna är ända­måls­mässiga och effektiva av stor bety­delse. Åtgär­derna som inklu­deras måste också vara additiva, alltså att de inte ändå skulle genom­förts utan kompen­sation. Inte minst det senare är oerhört svårt att veta.

Allt detta kan framstå som tekni­ka­li­teter, men är centrala frågor eftersom de har stor påverkan på enskilda länders klimat­planer. Det har också bety­delse för uppfatt­ningen om klimaträttvisa, då flera resurs­svaga länder påverkas mer av såväl omställ­ningen som klimat­för­änd­ringarna i sig och därmed kräver någon form av ersättning.

Vem ska granska?
En utmaning är också att ett striktare regelverk skulle kunna innebära att någon slags inter­na­tionell admi­nist­ration behöver upprättas som granskar och ser över rappor­te­ringen. Andra menar däremot att det inte behövs någon byrå­krati runt en utsläpps­handel som redan idag pågår och som är under utveckling. Med påtryckning från inve­sterare och konsu­menter betalar allt fler företag för att kompensera sina utsläpp samtidigt som systemet för att granska, beräkna och kvali­tets­säkra olika åtgärder har utvecklats. Dessutom bedöms kost­na­derna för kompen­sation öka då efter­frågan tilltar samtidigt som länder som når närmre noll­ut­släpp kommer ge allt mindre utrymme för kompen­sation. Samtidigt ställer detta krav på enhetliga stan­darder, vilket skulle kunna uppnås med en över­ens­kom­melse om tillämp­ningen av artikel 6.

Än finns det hopp
Även om utma­ningar kvarstår har både de kine­siska och ameri­kanska förhand­lings­de­le­ga­tio­nerna gjort hopp­fulla utta­lande om att det är möjligt att få till ett funge­rande system med handel och samarbete med utsläpp i Glasgow. För en lång rad svenska företag skulle detta kunna få stor bety­delse. Det finns därför goda skäl att bevaka utveck­lingen de kommande dagarna.

 

Daniel Lindvall
Veten­skaplig rådgivare på 2050

Mikael Karlsson
Veten­skaplig rådgivare på 2050