Nu är det tydligt att ketchu­pef­fekten är här. Företag sätter ambi­tiösa mål och jobbar med konkreta åtgärds­planer. För att få ordning på arbetet måste man mäta och beräkna utsläppen. Under de senaste tjugo åren har stan­darden Green­house Gas Protocol (GHG-proto­kollet) utvecklats för att mäta och rapportera växt­hus­gas­ut­släpp. Det är en global standard och det mest veder­tagna sättet att beräkna utsläpp. Allt fler börjar förstå hur proto­kollet är uppbyggt och då uppdagas helt plötsligt att vissa företag inte redo­visar alla utsläpp. Det leder till sund debatt om vilka utsläpp företag verk­ligen orsakar.

För dem som känner sig vilsna i frågan passar jag på att ge en snabbkurs i hur proto­kollet funkar. Jag är inte den största experten inom området, men en hisspitch klarar jag av. För mer detal­jerade frågor har jag en kader duktiga kollegor som kan det här på sina fem fingrar. Framför allt Göran som till och med varit med och utvecklat protokollet!

Grund­bulten i GHG-proto­kollet är att man ska redovisa för alla väsentliga utsläpp som fram­ställ­ningen av före­tagets produkter och tjänster orsakar. Med tanke på hur speci­a­li­serade och globa­li­serade leve­ran­tör­sked­jorna är, så är detta ibland lättare sagt än gjort. För att skapa lite ordning i oredan delar proto­kollet in utsläppen i tre delar; Scope 1, 2 och 3.

Scope 1: Utsläpp som orsakas inom före­tagets egen verk­samhet. Exem­pelvis från förbränning av gasol i produk­tionen, utsläpp från egna bilar och fordon och läckage från köld­medier. Köld­medier är ämnen som ingår i alla kylar, frysar, luft­kon­di­tio­nering och värme­pumpar. Förr använde man ämnen som är skadliga för både ozon­skiktet och klimatet. Dessa fasas ut, men ersätts ibland av olika typer av växt­hus­gaser som, om de läcker ut, fort­fa­rande bidrar till global uppvärmning. Problemet är större än man kan tro, och för många fastig­hets­ägare och livs­me­dels­bu­tiker är detta ett av de största utsläppen i Scope 1.

Scope 2: Utsläpp från produktion av el och värme som före­taget köper in. Många företag använder fjärr­värme som i sin tur produ­ceras genom förbränning av sopor. Eftersom vi inte är så bra på att källsortera plast, leder fjärr­vär­me­pro­duk­tionen till en del koldi­ox­id­ut­släpp. Själv tycker jag att det är komiskt när fastig­hets­bolag ställer krav på fossilfri fjärr­värme, men själva gör väldigt lite för att deras boende ska sortera ut plasten.

Scope 3: Här ligger alla utsläpp som orsakas uppströms och nedströms i värde­kedjan. Vad betyder det? Man kan säga att uppströms är allt som händer innan material och produkter når före­taget. De allra flesta företag köper ju in råvaror, bear­betat material, kompo­nenter och/eller färdiga produkter från andra företag, ofta utanför Sverige. Utsläppen från den produk­tionen bör också räknas med för att få en rätt­vi­sande bild. För många står detta för de största utsläppen.

Tjäns­te­resor ingår också i Scope 3 och för vissa är detta så domi­ne­rande, att det har till­delats en egen kategori.

Nedströms uppstår utsläpp efter att produkten har lämnat före­taget, ofta rela­terat till kundens användning av produkten. För ett bilfö­retag uppstår t.ex. ca 90% av utsläppen när folk kör deras bilar. Så när Volvo för ett par år sedan satte ett mål om att vara koldi­ox­id­ne­utrala till 2025, så syftade de bara på Scope 1 och 2. Använd­ningen av bilarna inklu­de­rades inte i målet, vilket gjorde målsätt­ningen ganska irre­levant. Nu har Volvo satt mål även för Scope 3, så ordningen är återställd.

Utsläpp från trans­porter uppstår ofta både uppströms och nedströms – till före­tagets anläggning, och för att frakta gods ut från anlägg­ningen. Dessa ingår också i Scope 3.

Det är ofta relativt smärt­fritt att få koll på utsläppen i Scope 1 och 2. Men Scope 3 är nästan alltid mer utma­nande. Under hösten gjorde vi ett klimat­bokslut för ett fritids­båtsvarv. Bland annat köper de in motorer för montage i kundernas båtar. Att beräkna utsläppen från produk­tionen av de här moto­rerna var allt annat än enkelt. Kompo­nen­terna till moto­rerna produ­ceras i fem olika fabriker i tre världs­delar. Vissa delar monteras på en fabrik i södra Europa och den slutliga monte­ringen görs på ett helt annat ställe. Beräk­ningen av utsläppen från produk­tionen av en motor måste därmed inkludera estimat av vilken el som används på sju olika ställen, trans­porter av kompo­nenter kors och tvärs över världen, plus förstås utvin­ningen av flera typer av råma­terial. Tack och lov kunde duktiga kollegor göra en rimlig­hets­be­dömning och få fram en unge­färlig siffra som nog ger en ganska rätt­vi­sande bild.

Eftersom Scope 3 är knöligt att beräkna så anger rikt­lin­jerna för GHG-proto­kollet att man ska ta med de mest väsentliga utsläppen och att man inte måste räkna på varenda liten pryl som köps in. Man defi­nierar helt enkelt de mest rele­vanta områdena och foku­serar på dem.

På senare tid har bankernas fond­bolag fått skarp kritik för sina klimat­re­do­vis­ningar. De inklu­derar nämligen inte några utsläpp i Scope 3, vilket gör redo­vis­ningen av fondernas utsläpp rätt meningslös. Här finns en klar fördel när folk har börjat förstå hur utsläpp beräknas och redo­visas. Då kan man på ett mycket lättare sätt komma åt green­washing och få upp de svåra frågorna på bordet.

Nu börjar det dra ihop sig för plane­ringen av klimat­bok­slutet för 2021. I takt med att fler företag vill beräkna sina utsläpp och upprätta klimat­bokslut blir det tydligt att det saknas kompetens inom området. Det är en jobbig insikt att det krävs ungefär lika speci­a­li­serad kompetens som när det gäller ekonomisk redo­visning. Inte många företag skulle få för sig att be recep­tio­nisten ta fram före­tagets årsbokslut (om inte recep­tio­nisten mot all förmodan var utbildad ekonom). Samma sak är det med klimat­bokslut. Man behöver ha någon med rätt kompetens. Det innebär ofta att behöva bita i det sura äpplet och ta in extern hjälp. Men fördelen är att man då får ett veder­häftigt underlag för att kunna ta sig an de största utsläppen ens verk­samhet orsakar, och det är ett väldigt bra första steg i omställningen!

Malin Forsgren
Partner och senior konsult på 2050

Krönikan kan läsas i sin helhet i Affärs­staden 11 — 2021