Klimatmötet i Bonn – i en tid av dramatiska budskap

Mikael Karlsson, Senior Partner 2050: Vi lever i en tid av drama­tiska budskap. I samband med det 23:e mötet med parterna till FN:s klimat­kon­vention – COP23 – i Bonn kom en rad nya rapporter om globala klimatförändringar.

Först rappor­terade Mete­o­ro­lo­giska världs­or­ga­ni­sa­tionen WMO i sin Green­house Gas Bulletin om rekordhöga nivåer av koldioxid och konsta­terade att de “… nuva­rande halterna av koldioxid fanns senast för 3–5 miljoner år sedan, när klimatet var 2–3 grader varmare… och havs­nivån var 10–20 meter högre än idag.”

Även om det skulle ta oerhört lång tid innan en sådan situ­ation even­tuellt uppstår så pekar olika studier om havs­y­te­höjning att världen som vi känner den i fram­tiden riskerar se helt annorlunda ut.

FN:s miljöprogram UNEP visade i sin Emis­sions Gap Report att gapet mellan nuva­rande åtaganden och de utsläpps­minsk­ningar som krävs för att klara Paris­av­talet är ”alar­me­rande stort”.

Som om det inte räckte beräknade Global Carbon Project att de globala utsläppen av väthus­gaser, efter några år med signaler om even­tuell stabi­li­sering, återigen ökar.

Samtidigt rappor­terade Climate Action Tracker om ”bety­dande förbätt­ringar av det globala klimat­ar­betet, trots USA:s omsvängning”. Jämfört med business as usual innebär befintliga policys en klart lägre framtida uppvärmning, och gjorda åtaganden leder ännu längre. Det senaste året har prognosen för tempe­ra­turök­ningen vid år 2100 minskat från 3,6 till 3,4 graders ökning, och den till­hö­rande opti­mis­tiska prognosen pekar på 3,1 grader.

Gapet har alltså minskat de senaste åren, så långt vi kan se idag. Det betyder inte att enorma utma­ningar saknas, men det innebär att poli­tiska processer ger resultat. Och när USA – eller rättare sagt Trump, eftersom stora delar av USA vill delta och en informell andra dele­gation ”We’re still in” deltog på mötet – nu hotar att lämna Paris­av­talet, står resten av världen kvar, och flera till och med ökar sina insatser. Det är den kanske vikti­gaste slut­satsen av COP23, att det globala samar­betet höll, trots ett motvilligt USA.

I mer konkreta termer landade mötet som sådant i en rad över­ens­kom­melser. En av dessa rör genom­fö­randet före 2020, som var omtvistade fram till sista förhand­lings­tim­marna, bland annat gällande finan­sie­rings­frå­gorna, som tillhör de i särklass viktigaste.

En nyckel­fråga är det tidigare åtagandet om att år 2020 finan­siera utveck­lings­län­dernas klimat­arbete med 100 miljarder USD, där framsteg skett men där mycket återstår innan finan­sie­rings­löftet förverk­ligen – och då ska man komma ihåg att den siffran ligger avsevärt lägre än vad beräk­ningar visar egent­ligen behövs. Den andra nyckel­frågan om finanser rör anpass­nings­fonden, som i år ska nå 80 miljoner USD. På den punkten blev leve­ransen bra och över 93 miljoner USD är nu tillgängliga.

Över­ens­kom­melser uppnåddes även rörande bland annat jordbruk, en plan för jämställdhet och en plattform om urbe­folk­ningar, medan man inte gick i mål när det gäller hur Paris­av­talet på olika sätt ska imple­men­teras, något som behöver slut­föras senast på nästa COP. En ny form av dialog­process, Talanoa (namn­given av värd­landet för COP 23 som var Fiji, även om mötet ägde rum i Tyskland), är sjösatt för att ta hand om flera av dessa frågor.

Flera orga­ni­sa­tioner rappor­terar långt mer om detaljer i dessa över­ens­kom­melser och spelet bakom kulis­serna, bäst kanske webb­platsen Carbon Brief.

Vid sidan av förhand­lingarna kom också en rad andra utspel, från både enskilda länder och koali­tioner. En intressant grupp är Powering Past Coal Alliance, där bland annat Stor­bri­tannien och Kanada varit viktiga. I gruppens dekla­ration omnämns behovet av att fasa ut kol i OECD och EU28 senast år 2030. Det bidrar till att öka pressen på bland annat EU:s klimatpolitik.

I den frågan har för övrigt Neder­län­derna före­slagit att EU nå 55 procent utsläpps­minskning vid 2030, istället för 40 procent som är det nuva­rande målet. Skärp­ningen räcker inte för att EU ska ta sin del av ansvaret för att klara att begränsa uppvärm­ningen till 1,5, eller åtminstone långt under 2 graders, men vore ett viktigt steg på vägen.

Alli­ansen för utfasning av kol sätter dock ännu större press på Polen, som är värd för COP24 i december nästa år. Målsätt­ningen lär uppfattas som dramatisk för ett land som iden­ti­fierar sig som kolbe­roende. Men samtidigt följer till­växten av – och pris­fallet på – förnybar energi också en dramatisk kurva. Det ger hopp om att framtida klimat­möten förhopp­ningsvis känne­tecknas av mer drama­tiska utfall när det gäller lösningar än problem.