På senare tid har jag haft flertalet diskussioner om offentliga upphandlingars roll i omställningen till ett samhälle med mindre påverkan på vår miljö, bl.a. med vår civilminister Ardalan Shekarabi som är ovanligt kunnig vad gäller upphandlingsfrågor.
Samtalsämnet kan låta torrt, men faktum är att frågeställningen är helt avgörande för hur väl vi lyckas få fram nya innovativa lösningar som ger färre negativa konsekvenser för miljön. Idag står offentlig upphandling för 20 procent av svensk BNP. Det innebär att bakom var femte krona i inköp i Sverige står en kommun, ett landsting eller en statlig myndighet. Det finns ingen motsvarande maktfaktor inom den privata sektorn. Dessutom rör upphandlingarna ofta olika typer av fastighetsnära produkter och tjänster, infrastruktur, och förbrukningsmaterial – alltså sådana områden där man kan få väldigt negativa konsekvenser för miljön om man väljer fel. Ett sätt att se på det är att det kanske är tur att det är offentliga aktörer som står för dessa inköp, eftersom de inte har vinstkrav på sig och dessutom ofta har ganska tuffa miljömål. Frågan är hur resultatet blir i praktiken?
Under det senaste året har jag pratat med många företag som erbjuder produkter med högre miljöprestanda. Man får kanske ta en del historier med en nypa salt, men det samlade intrycket är att det finns ett antal utmaningar i Sverige när det gäller hur offentliga upphandlingar görs, åtminstone om vi vill nå våra miljömål. Ett stenhårt fokus på lägsta pris är en återkommande stötesten. Självklart har upphandlare till uppgift att vara varsamma med offentliga medel. Men, man får oftast vad man betalar för, vilket i förlängningen drabbar de medborgare som nyttjar offentliga verksamheter, typ barn, gamla och sjuka. Häpnadsväckande nog så är det ofta lättare att sälja in lösningar som är kortsiktigt dyrare men långsiktigt lönsamma till företag – kanske för att de inte står under press från politiker som måste tänka på nästa val? Hur löser man detta? Vissa kommuner har som regel att rensa bort det billigaste anbudet när man utvärderar offerter. Det ger möjlighet att få bort de mest oseriösa leverantörerna, som ofta dumpar priserna på bekostnad av arbetsmiljö och miljöeffekter. En annan möjlig åtgärd är att definiera en generell kostnad för exempelvis koldioxidutsläpp som måste räknas med i kostnadsunderlaget för alla offererade lösningar. Det skulle skapa incitament att offerera produkter med lägre utsläpp. Att utvärdera livscykelkostnaden bör kanske också vara obligatoriskt. Ett inköp med högre initial kostnad, men lägre driftskostnader per år, kan mycket väl vara billigare i längden.
Ytterligare en utmaning handlar om kompetens. Jag tänker på den stackars inköpsansvarige som ska köpa in allt från toalettpapper till transporttjänster och infrastruktur. Det måste ju vara en omöjlig arbetsuppgift när det krävs detaljerad kunskap för att veta vad som är rimligt och vad som ska prioriteras. För att öka kunskapen inför en upphandling kan det vara vettigt att börja med en RFI (Request for Information) eller en externremiss. Bristen på kunskap och information finns på många nivåer. Under ett seminarium i våras på temat Hållbarhet och Miljö i Ostlänksprojektet deltog bl.a. Trafikverkets hållbarhetschef. Jag ställde frågan om Trafikverket hade för avsikt att ställa krav på att alla transporter i projektet ska utföras med förnybara drivmedel när upphandlingarna för Ostlänksprojektet inleds om ett par år. Svaret var att det nog inte gick. Jag frågade då en vd för ett större åkeri, som bl.a. har den typen av tunga fordon i sin verksamhet, om han ansåg att det var möjligt. Hans svar var ett rungande ja – det är möjligt redan idag. Jag gissar att diskrepansen beror på bristande information, men om inte en spelare som Trafikverket ställer tuffa miljökrav, vem ska då göra det?
Många branscher lever med utmaningen att en upphandling görs för en specifik lösning istället för att beskriva vilket problem man vill lösa. Det här blir extra tydligt för företag som erbjuder nytänkande och innovativa lösningar. Om man vill sänka hastigheten på en väg är det enklare att köpa in ett trafikgupp, än att göra upphandlingen tillräckligt öppen för att andra typer av farthinder ska komma ifråga.
Både kommuner, regioner och svenska staten har alltmer tuffa miljömål. Men slår de igenom i upphandlingarna? Svaret är tyvärr ofta nej. Det finns många exempel på när miljöansvariga inte får gehör för de krav de förespråkar. Krav som oftast härrör från politiska beslut. Här måste nog politiken tuffa till sig. Man borde kräva extraordinära skäl för att välja bort miljönytta i samtliga upphandlingar.
Slutligen handlar problematiken om ansvar. Tyvärr är uppföljningen av de kvalitets- och miljökrav som ställs i en upphandling ofta bristfällig. Många aktörer i den offentliga sektorn lägger helt enkelt inga resurser på detta. Därmed kan dåliga leverantörer fortsätta sin undermåliga verksamhet år efter år. Dessutom verkar det inte finnas någon möjlighet att utkräva ansvar från de ansvariga för de offentliga upphandlingarna. Många gör säkert ett bra jobb, men de som inte gör det kan lugnt sitta kvar och hantera 20 procent av Sveriges BNP. Kanske dags för en förändring?
Publicerat på tisdag 8 november, 2016