Kommer vi få fossilfria tunga transporter till 2030? Läs vad Malin Forsgren, vår kollega på 2050 samt projektledare för the Pathways Coalition skriver.
När klimatfrågan dominerar affärspressen, och företagens klimatavtryck granskas allt mer, är en nyckelfaktor för de flesta branscher att transportsektorn ställs om. Jämfört med utmaningen att producera fossilfritt stål eller dito betong, så ter sig omställningen av tunga transporter som rimligt genomförbar, men det betyder inte att det är enkelt eller smärtfritt. Det kräver stora portioner mod, nya typer av samarbeten mellan aktörer i hela värdekedjan, förmåga att tänka nytt och en acceptans för att transporter kanske måste få kosta en gnutta mer, åtminstone under en övergångsperiod. Vi ska inte underskatta utmaningarna – men måste också betänka alternativet!
När vi gjorde bokslut för 2018 hade inte de svenska utsläppen från transportsektorn minskat. För 2019 är reduktionsplikten som har gällt hela året (vilket inte var fallet under 2018) en möjlig uppsida, men å andra sidan har reduktionspliktens struktur lett till en brist på ett kommersiellt gångbart mellanting mellan den nödvändiga iblandningen och höginblandat, vilket till viss del lagt en våt filt över marknaden. Ser dock en del positiva signaler som kanske kan snabba på utvecklingen.
En riktig stjärna på himlen är flytande biogas. Utbyggnaden av tankstationer går i hisnande fart, mycket tack vare klimatklivet. Här om veckan träffade jag en åkare som, efter att ha testat två biogasfordon, redan hade beställt tre till. Han pratade lyriskt om 20 procent lägre driftskostnader, vilket mer än väl kompenserar för den högre investeringskostnaden. Ställde frågan till en återförsäljare av tunga fordon om åkarna borde vara oroade för restvärdet av biogasfordon. Han fnös och svarade att det inte finns något att vara nervös för. Och i ärlighetens namn – vem tror att dieselteknik är en säker investering på sikt? Fordon som har låg klimatpåverkan lär vara alltmer populära ju tuffare krav transportköparna ställer.
Ett annat spännande område är ED95. Scania, Lantmännen Agroetanol och SEKAB har just lanserat EthaDrive vilket ger transportföretag möjligheten att till en förmånlig kostnad testa ED95-fordon under två år. Med svensk etanol i tanken reduceras utsläppen maximalt och en biprodukt är kvalitativt djurfoder som kan ersätta soja-baserat foder från odlingar som orsakar skövling av Amazonas.
Kortare transporter för exempelvis distribution i städer har redan börjat ställas om till komprimerad biogas och även batteridrivna fordon börjar dyka upp. Dock har vi en bit kvar innan vi kommer att se elektrifierade långväga tunga transporter.
Utmaningarna att få marknaden att acceptera ny teknik är stora, men därtill finns ett par orosmoln. Det ena gäller våra möjligheter att få förlängt undantag från EU:s statsstödsregler fram till 2022 då hela statsstödssystemet ska göras om. Förhoppningsvis kommer den nya strukturen inte hindra länder från att premiera klimatsmarta alternativ framför fossila. Men nuvarande undantag går ut nästa år, och om svenska politiker inte ställer sig på barrikaderna väldigt snart kommer hela sektorn med höginblandade biodrivmedel sjunka ihop som en sprucken ballong, vilket vore bedrövligt. Vi behöver se lite kämparanda à la snusfighten!
Ett annat frågetecken gäller den aviserade elektrifieringskommissionen. Det är brådskande att starta utbyggnaden av elvägar i Sverige – framför allt eftersom det tar så lång tid att utvidga stamnätet. En elektrifieringskommission kan vara ett bra sätt att öka farten. Men – det glunkas om att elektrifieringskommissionen också bör omfatta kärnkraftsfrågan – vilket innebär stor risk för att kärnkraftskäbblet tar elvägsutbyggnaden som gisslan och försenar alla nödvändiga åtgärder som behöver vidtas. Det vore illa för transportsektorns omställning och för klimatet. Låt oss hoppas att politikerna besinnar sig och inte sätter partipolitisk hänsyn framför en snabb omställning.