Vakten verkar trött så jag vänder på id-kortet och smiter förbi. Presskonferensen ska just börja. Det är december 2015 på FN:s stora klimatmöte i Paris…
EU:s klimatkommissionär Miguel Arias Cañete och USA:s klimatförhandlare Todd Stern sitter tillsammans. De är bestämda och de är överens och det är stort. Det har aldrig hänt förut i de internationella klimatförhandlingarna. Inte nog med det – enigheten handlar om att utkastet till avtal inte alls räcker. Runt hundra länder i en ”koalition för högre ambitioner” håller med. Historien slår vingslag. Journalister häpnar och någon trött förhandlare gråter av glädje. En överenskommelse om att rädda planeten verkar nu nära. Äntligen. Jag ryser och stryker bort några tårar.
Det är väl känt vad som hände sedan. Hela världen enades om Parisavtalet, med främsta sikte på att begränsa den globala uppvärmningen till halvannan grad. Kina, USA, Indien och många andra länder skärpte mål och politik. EU fattade flera beslut om tuffare klimatpolitik. Sverige fick ett ramverk med ambitiösa mål, en klimatlag och ett råd. Sedan kom Trump som en tragikomisk parentes och världen pressas tillbaka av en pandemi.
Just i skrivande stund visar Global Carbon Project att utsläppen av koldioxid globalt verkar bli sju procent lägre i år än i fjol. Men det medför bara en hundradels grad lägre uppvärmning vid mitten på århundradet. Gapet till klimatmålen från Paris är stort, konstaterade FN:s miljöprogram UNEP tidigare i veckan. Uppvärmningen fortsätter, skadorna ökar.
Många hoppas att världen efter pandemin, när hjulen ska sättas i rullning, ska satsa hållbart, så att utsläppsminskningarna fortsätter, omfattande och länge. En hel del talar för det, inte minst Bidens seger i det amerikanska presidentvalet. Men efter gröna aptitretare är receptet för huvudrätten detsamma som före pandemin: fasa ut subventioner till fossila bränslen, investera grönt och höj priset på utsläpp av växthusgaser. Sådana ekonomiska signaler kan skapas med ökande klimatskatter som växlas mot skattesänkningar, eller med regleringar, som förbud mot långt mer än glödlampor och annan ineffektiv teknik, däribland kolutvinning och fossilbilar.
När allt fler aktörer i politik och näringsliv stödjer sådana förslag från klimatforskare och civilsamhället finns det skäl att vara hoppfull. Om Biden som president i USA börjar förverkliga sina klimatlöften blir det åka av. Kina har skärpt sina klimatmål och det kan ge ett stort positivt genomslag. Inom EU börjar de motsträviga vika och de mer ambitiösa kan flytta fram sina positioner.
Beskedet från nattens förhandlingar i Europeiska rådet, om att skärpa EU:s utsläppsmål, verkar i samma positiva riktning, även om det återstår fem procent till parlamentets högre ambition. Europeiska kommissionens ordförande von der Leyen driver parallellt på för att genomgående skärpa klimatpolitiken. Det lär i sin tur pressa medlemsländer att växla upp – även Sverige.
Bedömningen från Climate Action Tracker i förra veckan visar att målen från Paris faktiskt är inom räckhåll. En optimistisk tolkning av klimatmålen i världen landa på drygt två graders uppvärmning vid slutet på århundradet. En mer realistisk bedömning innebär en halv grad till och när beslutad policy beaktas blir utfallet knappt tre grader. Det är på tok för mycket. Men det är samtidigt klart lägre än motsvarande bedömning för fem år sedan. Förbättringen per år har varit större än en tiondels grad temperatursänkning på lång sikt.
Om denna förbättringstakt håller i sig väntar med andra ord ytterligare en hel grads lägre global uppvärmning vid slutet av århundradet. Mot det kan sägas att klimatsystemen är komplexa och kan överraska negativt, samtidigt som utmaningarna kan öka när de lågt hängande frukterna plockats. Samtidigt går det inte att utesluta tekniksprång och en policyutveckling som accelererar, när fler aktörer kommer på banan, flaskhalsar passeras och kostnadsspöket jagats bort. Allt fler ser alltmer av möjligheter, vilket skapar allt fler möjligheter…
Klimatdebatten mår bra av provokativa pessimister. Jag intar själv ofta den hållningen. Men det behövs samtidigt optimism, om än inte provokativ. Det räcker gott med saklighet. På den grunden ligger nämligen klimatmålen inom räckhåll. Det är trots allt inte så illa marscherat de fem år som gått sedan klimatmötet i Paris – då världen kom att enas i glädjetårar för klotet.
Mikael Karlsson
Partner och senior konsult på 2050