Vakten verkar trött så jag vänder på id-kortet och smiter förbi. Press­kon­fe­rensen ska just börja. Det är december 2015 på FN:s stora klimatmöte i Paris…

EU:s klimat­kom­mis­sionär Miguel Arias Cañete och USA:s klimat­för­handlare Todd Stern sitter till­sammans. De är bestämda och de är överens och det är stort. Det har aldrig hänt förut i de inter­na­tio­nella klimat­för­hand­lingarna. Inte nog med det – enig­heten handlar om att utkastet till avtal inte alls räcker. Runt hundra länder i en ”koalition för högre ambi­tioner” håller med. Historien slår vingslag. Jour­na­lister häpnar och någon trött förhandlare gråter av glädje. En över­ens­kom­melse om att rädda planeten verkar nu nära. Äntligen. Jag ryser och stryker bort några tårar.

Det är väl känt vad som hände sedan. Hela världen enades om Paris­av­talet, med främsta sikte på att begränsa den globala uppvärm­ningen till halvannan grad. Kina, USA, Indien och många andra länder skärpte mål och politik. EU fattade flera beslut om tuffare klimat­po­litik. Sverige fick ett ramverk med ambi­tiösa mål, en klimatlag och ett råd. Sedan kom Trump som en tragi­komisk parentes och världen pressas tillbaka av en pandemi.

Just i skri­vande stund visar Global Carbon Project att utsläppen av koldioxid globalt verkar bli sju procent lägre i år än i fjol. Men det medför bara en hund­radels grad lägre uppvärmning vid mitten på århund­radet. Gapet till klimat­målen från Paris är stort, konsta­terade FN:s miljöprogram UNEP tidigare i veckan. Uppvärm­ningen fort­sätter, skadorna ökar.

Många hoppas att världen efter pandemin, när hjulen ska sättas i rullning, ska satsa hållbart, så att utsläpps­minsk­ningarna fort­sätter, omfat­tande och länge. En hel del talar för det, inte minst Bidens seger i det ameri­kanska presi­dent­valet. Men efter gröna apti­tretare är receptet för huvud­rätten detsamma som före pandemin: fasa ut subven­tioner till fossila bränslen, inve­stera grönt och höj priset på utsläpp av växt­hus­gaser. Sådana ekono­miska signaler kan skapas med ökande klimatskatter som växlas mot skat­te­sänk­ningar, eller med regle­ringar, som förbud mot långt mer än glöd­lampor och annan inef­fektiv teknik, däribland kolut­vinning och fossilbilar.

När allt fler aktörer i politik och näringsliv stödjer sådana förslag från klimat­forskare och civil­sam­hället finns det skäl att vara hoppfull. Om Biden som president i USA börjar förverkliga sina klimat­löften blir det åka av. Kina har skärpt sina klimatmål och det kan ge ett stort positivt genomslag. Inom EU börjar de motsträviga vika och de mer ambi­tiösa kan flytta fram sina positioner.

Beskedet från nattens förhand­lingar i Euro­peiska rådet, om att skärpa EU:s utsläppsmål, verkar i samma positiva riktning, även om det återstår fem procent till parla­mentets högre ambition. Euro­peiska kommis­sionens ordfö­rande von der Leyen driver paral­lellt på för att genom­gående skärpa klimat­po­li­tiken. Det lär i sin tur pressa medlems­länder att växla upp – även Sverige.

Bedöm­ningen från Climate Action Tracker i förra veckan visar att målen från Paris faktiskt är inom räckhåll. En opti­mistisk tolkning av klimat­målen i världen landa på drygt två graders uppvärmning vid slutet på århund­radet. En mer realistisk bedömning innebär en halv grad till och när beslutad policy beaktas blir utfallet knappt tre grader. Det är på tok för mycket. Men det är samtidigt klart lägre än motsva­rande bedömning för fem år sedan. Förbätt­ringen per år har varit större än en tiondels grad tempe­ra­tur­sänkning på lång sikt.

Om denna förbätt­ringstakt håller i sig väntar med andra ord ytter­ligare en hel grads lägre global uppvärmning vid slutet av århund­radet. Mot det kan sägas att klimat­sy­stemen är komplexa och kan över­raska negativt, samtidigt som utma­ningarna kan öka när de lågt hängande fruk­terna plockats. Samtidigt går det inte att utesluta teknik­språng och en poli­cy­ut­veckling som acce­le­rerar, när fler aktörer kommer på banan, flask­halsar passeras och kost­nads­spöket jagats bort. Allt fler ser alltmer av möjlig­heter, vilket skapar allt fler möjligheter…

Klimat­de­batten mår bra av provo­kativa pessi­mister. Jag intar själv ofta den håll­ningen. Men det behövs samtidigt optimism, om än inte provo­kativ. Det räcker gott med saklighet. På den grunden ligger nämligen klimat­målen inom räckhåll. Det är trots allt inte så illa marscherat de fem år som gått sedan klimat­mötet i Paris – då världen kom att enas i gläd­jetårar för klotet.

Mikael Karlsson
Partner och senior konsult på 2050