Världens länder misslyckades på FN-toppmötet om biologisk mångfald, COP 16, i Colombia att enas om hur FN-överenskommelsen om biologisk mångfald för två år sedan ska genomföras fullt ut. Miljöforskaren Mikael Karlsson, vetenskaplig rådgivare på 2050, reflekterar över hotet mot naturen.
Sverige är ett riktigt fattigt land, i alla fall på arter. Jämfört med många andra länder har Sverige en liten biologisk mångfald, alltså variationsrikedom inom och mellan arter och ekosystem.
Det beror i hög grad på det nordliga läget, med ett kallt klimat där både vintrar och istider stjäl energi och kontinuitet över tid. Naturen har det svårt att bygga sig rik i Sverige. Inte heller den odlade mångfalden är särskilt imponerande, med dess ganska korta historia. Men Sveriges storlek och långa utsträckning från söder till norr gör att åtminstone jumboplatsen undviks.
Idag minskar betydelsen av dessa naturliga förutsättningar, som annars gör Brasilien rikt och Island fattigt. Det är framförallt människans framfart som avgör den biologiska mångfalden. I tätbefolkade industrialiserade europiska länder är många rika naturmiljöer förstörda eller sargade sedan länge. Storbritannien, där utförslöpan började redan på 1600-talet, är kanske mest utarmat av alla länder.
Sedan några decennier accelererar utrotningstakten i världen. Den bedöms vara 100 till 10 000 gånger högre än utan människan. Förödande skogsavverkningar i Sydamerika har pågått i decennier. Idag sker stora förluster av biotoper och arter i flera stora och biologiskt rika länder, inklusive Indonesien, Kina, Indien och USA. Också antalet individer av många arter minskar snabbt.
Det är allvarligt, inte bara utifrån antagandet att det inte är skrivet i stjärnorna att människan har rätt att utrota andra arter. Även den egoistiske har starka skäl att vara orolig, mot bakgrund av de stora värden för människan som finns i en rik biologisk mångfald.
Problemet är stort också i naturfattiga Sverige. Den vetenskapligt baserade rödlistan rymmer upp emot 5000 arter, varav över 2000 är hotade. Trenden är negativ. Trots naturvårdsinsatser i areella näringar är avverkning och igenväxning den främsta orsaken, kort sagt: skogsbruk och jordbruk.
Men när riksdagens miljökvalitetsmål om naturen därmed kortsluts blir svaret från vissa håll att målen ska försvagas, så att regelverk kan luckras upp. Även regeringen driver den linjen och sänker anslagen till skydd av hotad natur dramatiskt.
Det rimmar inte med “Without nature, we are nothing” som miljöministern Pourmokhtari sa i på COP16 i dagarna. Dessutom tillhör Sverige tyvärr den grupp länder som inte lämnade in en strategi och plan för biologisk mångfald inför mötet.
För de alltfler företag som tar biologisk mångfald på allvar är situationen svår: när näringslivet växlar upp så gör regeringen motsatsen. Sänkta naturvårdsanslag drabbar företag som skyddar natur, däribland små och medelstora företag i areella näringar. Precis som i klimatarbetet förutsätter naturvården att både staten och näringslivet tar ansvar, annars lär målen inte nås.
Det är synd att länderna inte enades på COP 16. En huvudförklaring var ländernas ovilja att satsa resurser på biologisk mångfald. Nu riskerar biodiversiteten i världen fortsätta minska, precis som i Sverige. Därför behöver företagen fortsätta växla upp sitt arbete med biologisk mångfald. Ett föredömligt arbete påverkar förr eller senare även regeringen. Då slipper vi se ett redan naturfattigt land bli ännu fattigare.
