Backar världen i klimatarbetet? Flera signaler i omvärlden tyder på det: både i USA och i EU. 2050:s vetenskapliga rådgivare Mikael Karlsson berättar i denna 2050 belyser om den mörka situationen i USA, om klimatpolitiska frågetecken i EU men också om positiva signaler och trender.
”Jag kanske inte har mitt jobb kvar i eftermiddag.” Att jobba offentligt med klimatfrågor i USA innebär numera ett frågetecken om framtiden.
Det berättar Mary på ett café i Washington D.C. en tidig morgon. Vi sitter några kilometer väster om Vita huset i en stadsdel där jag inbillar mig att varken hon eller hennes kollegor bor. Musiken skvalar och en strid ström amerikaner köper kaffe att dricka på vägen till jobb och skola. Sorl och rörelse gör det lättare att prata om det som allt fler inte vågar yppa något om, hur despoten och klåparen till president snabbt raserar den federala klimatpolitiken och förtroendet för landet i frågan.
”Men det som styr mycket av vad företag och enskilda gör på klimatområdet är utvecklingen i Kalifornien och EU.”
Ungefär så formulerar sig snart sagt alla jag träffar under en dryg veckas forskningsintervjuer i USA i slutet av februari i år. För bilar, många andra produkter och även klimatrapportering är det progressiva delstater som Kalifornien, Colorado och New York som ofta anger miljökraven på marknaden. Trump fäktar vilt även på den nivån men motståndet är tydligt. Och under den bullriga retoriken från presidentens hov finns även republikaner som på federal nivå söker slå vakt om klimatpolitiska initiativ, däribland ökad etanolinblandning i drivmedel och viktiga subventioner i Bidens massiva klimatplan Inflation Reduction Act. Det Trump gör är en klimatpolitisk katastrof i en rad avseenden men likväl upprätthålls fortfarande många avgörande klimatkrav. Och Trumps handelskrig kan rent av minska produktion och konsumtion och därmed utsläpp, även om en politik som skapar miljönytta genom kris förstås är långt ifrån önskvärd. Tydligast är ändå att ingen vet hur det slutar, inte heller om Trump respekterar utfallen i de många rättsprocesser som lär följa, och vad det betyder för delstaterna och deras klimatkrav.
Även inom EU är läget dessvärre oklart. Förra höstens Draghi-rapport om EU:s konkurrenskraft saknar förvisso inte poänger i klimatfrågan, och ordföranden i Europeiska kommissionen, Ursula von der Leyen är alltjämt tydlig med att EU ska vara världsledande på klimatområdet, men mycket av den politiska praktiken sedan dess innebär stora frågetecken. Förslagen om att förenkla och försena miljökrav inom EU duggar tätt. Visst finns möjlighet att trimma och slimma regelverk men att backa duger illa, det sänder fel signal till de många företag som nu utvecklar sin hållbarhetsrapportering.
När olika kommissionärer dessutom svajar betänkligt i frågan om EU:s klimatmål till år 2040 så blir det än sämre. Kommissionen skickar nu fel signaler inte bara inom EU, utan till resten av världen också. Motivet för ett ambitiöst 2040-mål är väl formulerat i den europeiska klimatlagen:
“För att situationen ska vara förutsägbar för alla ekonomiska aktörer, inbegripet företag, arbetstagare, investerare och konsumenter, och för att de ska känna förtroende, och för att säkerställa en gradvis minskning av växthusgasutsläppen över tid och se till att omställningen till klimatneutralitet är oåterkallelig, bör kommissionen, när så är lämpligt, föreslå ett mellanliggande klimatmål för unionen för 2040, senast sex månader efter den första globala översyn som genomförts enligt Parisavtalet.”
Den översynen presenterades på klimatmötet COP28 i Dubai i december 2023. Kommissionens förslag är med andra ord snart ett år försenat. Hållningen inger knappast förtroende för att omställningen är oåterkallelig…
Samtidigt driver kommissionen på för att genomföra en Clean Industrial Deal, som bygger på den kloka insikten att konkurrenskraft och klimatåtgärder går hand i hand. Förslagen omfattar såväl stöd till energiintensiv industri och miljöteknik, som åtgärder för energiförsörjning, cirkulär ekonomi och sysselsättning. Bland annat ska massiva investeringar på 100 miljarder euro skakas fram, vilket gör programmet till det största av sitt slag i EU:s historia. Detaljer och genomförande återstår att arbeta fram och bedöma men nog rör det sig om en rejäl vitamininjektion för klimatomställningen.
Den signalen är långt mer tidsenlig än kommissionens tillbakarullning av vissa miljökrav. Anledningen är att två underliggande trender ter sig obevekliga.
Den första är klimatförändringen som sådan. Inget i vetenskapen pekar på att klimatskadorna blir mindre än vad studier hittills pekat på. Tvärtom är mönstret snarast att konsekvenserna vid en viss framtida uppvärmning bedöms som mer problematiska idag än tidigare, samtidigt som extremvädret på grund av klimatförändringen lagt frågan i knät på samhällen, företag och medborgare här och nu. Påminnelserna lär blir allt mer frekventa och allt mer skadliga. De sammantagna alltmer illavarslande signalerna lär inte ens skojarna i Vita huset kunna prata bort.
Den andra trenden är positiv – framväxten av förnybar energi. Enligt en ny rapport från IRENA stod förnybar el – nästan uteslutande vind och sol – för så mycket som 92,5 procent av effektökningen i världen under förra året. Tillväxten är nästan i paritet med vad som behövs för att klara det globala målet från COP 28 i Dubai, om att tredubbla den förnybara kapaciteten till år 2030. Och kostnaderna för såväl sol och vind som batterier fortsätter att falla snabbt, vilket inte är fallet för fossil energi eller kärnkraft. Inte heller denna förnybara trend kan Trump råda på. Däremot riskerar USA att hamna på efterkälken när världen styr om energisystemen.
I ett klimat av politiska frågetecken finns med andra ord två tydliga utropstecken – klimatkrisen och den förnybara energirevolutionen. Det finns både moraliska och affärsmässiga skäl att utveckla politiken i linje med dessa trender, för att motverka den förra och nyttja den senare. När USA nu går vilse stärks motiven för EU att göra bådadera, att ta ansvar för både klotet och en energiförsörjning som minskar klimatskadorna. Det är beklagligt problematiskt att numera jobba med klimatfrågan i Washington D.C., men det bör inte vara det på vår sida Atlanten.
PS. Namnet Mary och platsen är fingerade.
