En stor cirkulär knäckfråga är hur vi styr om flöden av plast från energiutvinning (dvs förbränning) till materialåtervinning. Enligt Naturvårdsverket återvanns som max 25 procent av all plast som sattes på marknaden 2023. Förmodligen var det mindre än så. Ur ett rent makroekonomiskt perspektiv måste det finnas tillräckligt stor efterfrågan på återvunnen plastråvara för att ändra på detta. Det här har länge ansetts vara en så komplicerad utmaning att inga genomförda styrmedel eller regelverk har varit tillräckligt verkningsfulla. Nu kommer visserligen en hel del komma på plats de närmsta åren, exempelvis kvotplikt, men man kan ändå kalla detta för en riktig gordisk knut. För er som inte är bekanta med grekisk mytologi representerar en gordisk knut en invecklad uppgift som kan lösas förvånansvärt enkelt genom en drastisk åtgärd (i den gordiska knutens fall var den drastiska åtgärden som krävdes ett Alexanderhugg).
Vad skulle då Alexanderhugget kunna vara i det här fallet? Kanske Trump och hans Irankrig. Priset på återvunnen råvara har en koppling till priset på råolja. Redan idag har kriget lett till en prisökning på vissa plasttyper, och för andra fraktioner förväntas priset gå upp i närtid. Man ser den snabbaste prisökningen för de plaster som går att använda för många olika typer av produkter och där produktionen inte är känslig för om råvaran är primär eller återvunnen. I skrivande stund har en skör vapenvila just inletts. Förhoppningen är förstås att den leder till varaktig fred. Men även om det sker och oljepriset landar på en långsiktigt lägre nivå, är det troligt att återvunnen råvara nu fått en riskpremie. De som minskar beroendet av primär råvara som produceras av råolja och i stället ställer om sin produktion till återvunnen råvara minskar sina affärsrisker på ett betydande sätt. För vem vet när nästa konflikt bryter ut som påverkar tillgången till råolja?
Det finns en annan aspekt när det gäller flödet av återvunnen plastråvara som behöver hanteras framöver, och det handlar om den europeiska plaståtervinningsindustrins vara eller inte vara. Det är inte bara inom batterier, solceller och elbilar som Kina har tagit jättekliv och ligger långt före Europa, de har även världens största plaståtervinningsindustri. Det här gör att de bygger upp kompetens i världsklass och satsar på utveckling av ny teknik. Satsningen är ett led i Kinas målsättning att göra sig mindre beroende av importerad olja. Det är förstås väldigt bra att Kina tar ett krafttag för att öka cirkulariteten för plast, men hur påverkar det vår egen plastindustri? Ett problem är att Kina säljer den återvunna råvaran på en global marknad till låga priser och därmed konkurrerar ut europeiska plaståtervinnare. En (av många skäl dålig) lösning hade ju kunnat vara att vi exporterade allt vårt källsorterade plastavfall till Kina och lät dem återvinna det i större och mer avancerade anläggningar. Men det går inte, för Kina har sedan många år ett importförbud mot avfall.
Risken är att vi kommer att stå med stora mängder insamlat plastavfall och för liten kapacitet för att hantera det. För att inte hamna i detta moment 22 måste EU satsa på återvinningsindustrin. Vad behövs göras? Dels borde vi ha någon form av CO₂-baserad tull (typ CBAM) på införsel av primär plast (idag gör Kina och Indien plast av restgaser från raffinering av rysk olja och kan därmed dumpa priserna på primär plast), för att få bättre prisparitet mellan primär och återvunnen råvara. Dessutom behöver vi ta fram finansieringslösningar för att den europeiska plaståtervinningsindustrin ska kunna uppgradera anläggningar och bygga ut dem i en skala som ger kostnadsfördelar. Idag använder många anläggningar gammal teknik och är för små för att kunna konkurrera. Dessutom måste vi förstås säkerställa att företag som använder återvunnen plast i sina produkter och förpackningar får fördelar i upphandlingar, både privata och offentliga.
Återvinning av plast är ingen het valfråga, men insiktsfulla politiker borde se att här finns mycket att göra. Och företag med höga klimatambitioner borde inse att detta är ett område där de, genom att designa produkter och förpackningar som kan produceras av återvunnen råvara, kan göra stor skillnad.
Tack till Linnea Granström, Klimat- & miljöstrateg, Svensk Plaståtervinning, för tankar om hur marknaden utvecklas!
Malin Forsgren, Partner, 2050
Detta inlägg är en del av 2050 belyser , en serie där vi lyfter aktuella frågor inom hållbarhet och näringsliv. Vill du veta mer om hur ditt företag kan navigera i det förändrade regelverket? Kontakta oss på 2050!