Mikael Karlsson, miljöforskare vid Uppsala universitet och vetenskaplig rådgivare på 2050, var på plats under COP30-mötet i Belém, Brasilien. Trots att klimatmöten ofta präglas av frustration, långsamma förhandlingar och brännande allvar, menar Mikael att de är avgörande för att världen ska ta små men viktiga steg framåt mot en hållbar framtid.
Inför COP30 skickar FN det ena mejlet efter det andra till ackrediterade deltagare. Jag fastnar på ett av dem, att klädkoden ändras till “smart casual” på grund av värmen och luftfuktigheten i Belém. Det är lite som att klimatet självt skickar en symptomatisk signal inför förhandlingarna.
Och det är onekligen varmt i den blå zonen, som förhanlingsområdet med landpaviljonger kallas. Vid ett tillfälle orsakar ett elfel även en brand på området. Det får vissa medier som annars inte bevakat mötet att börja rapportera, som om det vore problemet inte att det är klotet som står i brand.
Heta är också förhandlingarna. Som vanligt rör det sig om krav från globala Nord – numera utan problembarnet USA på federal nivå – att minska utsläppen snabbare i globala Syd. Det möts av krav från Syd – där Kina fulgömmer sig – om ökad klimatfinansiering från Nord. Kravet bejakas, förutsatt minskade utsläpp, vilket bejakas, förutsatt ökad finansiering… Så där brukar det hålla på.
Det moment 22 som följer brukar samtidigt göra att det övriga förhandlingsarbetet går trögt. När samtidigt ordförandelandet smyger med förslag på kompromissdokument blir många frustrerade. Inte minst de som ser på från utsidan undrar vad allt tjänar till. Särskilt världskollektivets oförmåga att ens nämna “fossila bränslen” – huvudproblemet i sammanhanget – framstår som outgrundligt.
Ja vad tjänar klimatmötena till? Bör de inte läggas ner? som någon föreslår. Jag tror att det vore förödande för klimatarbete att upphöra med klimatmötena. De skickar omistligt viktiga budskap till både politik och företagande.
Det faktum att alla parter till Parisavtalet verkligen enas är värdefullt i sig. Trots att världen är geopolitiskt splittrad och påverkad av krig – och trots att länder och regioner som tidigare varit drivande numera haltar eller backar – så väljer världen ändå att enas i nya beslut för att motverka klimatkrisen. Steget är plågsamt kort men behöver ändå tas – världen tar sig alltjämt an klimatet.
Även om skrivningarna från klimatmötena är svaga sätter de fortsatt press på länderna. En del tvekar men i fallet EU satte ministerrådet nyligen ned foten i frågan om nya klimatmål till år 2040. Det är knappast något som hade skett utan mötet i Belém.
De tröga men långtsiktigt malande förhandlingarna stakar också ut en väg för företagen. Alla ser att det går långsamt, men också att det obönhörligt rör sig, trots att lobbyister från fossilindustrin tillsammans med Kina, Ryssland och Arabgruppen bromsar. Ännu en spik är satt i den fossila kistan.
Och det som leder till upprepade politiska ronder – om det ska stå “phase out”, “transition away from” eller “Implementation Accelerator” i besluten – är nog inte är det viktigaste för näringslivet. Innebörden om färdriktningen är ändå tydlig.
Tydlig blir också den globala dimensionen. Klimatfinansieringen behöver öka rejält, men den lär nu ligga långt över vad som skulle finnas utan toppmötena. Hur skulle små länder i globala Syd alls kunna göra sina röster hörda utan den bevakning och uppmärksamhet som toppmötena får?
Det finns alltså goda skäl att fortsätta med klimatmötena. Sammantaget har besluten efter Parisavtalet gjort att beräkningar nu visar på 2-3 graders uppvärmning vid år 2100, istället för 4-5 grader. Uppvärmningen behöver bromsas långt mer och snabbare, men förbättringen är markant.
Samtidigt får de små framstegen inte leda till en passiv hållning. Det gäller att fortsatt visa på hur stora klimatproblemen är, att fortsatt visa på lösningar – som blir allt mer tillgängliga och billiga – och att fortsatt granska vad länderna gör och inte.
Om forskningen, näringslivet och civilsamhället växlar upp gör politiken detsamma. Vägen fram till nästa möte är därför viktig att vandra, med närvaro på COP31 i Antalya som ännu ett viktigt mål.
