Det största säkerhetspolitiska hotet som riskerar att orsaka nästa globala finanskris

Under de senaste åren har tonläget i debatten fått oss att tro att det inte finns något stöd för klimatarbete vare sig från näringsliv eller allmänheten. Tongivande beslutsfattare hänvisar till förlorad konkurrenskraft när man vill backa på ambitiösa klimat- och hållbarhetsåtgärder. Det verkar också finna en bild av att det är gott om tid att ställa om till lägre utsläpp. Malin Forsgren, partner och senior rådgivare på 2050 belyser ett stort gap mellan den storytelling som råder på politisk nivå, både inom EU och i Sverige, och hur det ser ut i verkligheten.

Säkerhetsfrågan har med all rätt legat högt på agendan under ett par år. Det fick Sverige att överge alliansfriheten och gå med i NATO. Syftet med NATO är att skydda medlemsländerna genom kollektivt försvar. För att förstå vad vi måste skydda oss mot lägger NATO stora resurser på att göra strategiska analyser av hur de närmsta 20 åren kommer att utvecklas ur ett säkerhetsperspektiv. I den senaste, The Strategic Foresight Analysis 2023, identifierades 170 trender som grupperades i sju huvudsakliga drivkrafter för hur den geopolitiska säkerhetssituationen kommer att utvecklas framöver. Slutsatserna av analysen är mörka. Det mest troliga scenariot representerar inte en värld som vi känner den och förmodligen heller inte vill lära känna.

Den drivkraft som NATO beskriver som mest betydelsefull och den utmaning med långsiktigt störst existentiell betydelse för mänskligheten är klimatkrisen och förlusten av biologisk mångfald. Andra drivkrafter som NATO anser kommer att forma utvecklingen av global säkerhet är resursbrist, utveckling av omvälvande teknik (framför allt AI), polariserad ekonomi, stärkta nätverk av icke-statliga aktörer, exploatering av globala resurser och en internationell ordning i förändring.

NATO:s analys kokar ner till två möjliga scenarier för utvecklingen: globalt samarbete eller genomgripande konkurrens. Global samordning för att mildra och anpassa sig till klimatförändringar i kombination med finansiellt bistånd och tillgång till teknik för sårbara länder skulle vara den bästa vägen framåt för världen. Men enligt NATO är det negativa scenariot med begränsat globalt samarbete mer troligt. I det scenariot pratar NATO om genomgripande konkurrens, där bl.a. den gröna energiomställningen inte samordnas, omfattningen av störningar (av exempelvis livsmedelsproduktion) eskalerar och utmaningarna för stater, samhällen, institutioner och internationella normer multipliceras. Global uppvärmning kommer dessutom att bidra till konkurrens om beboeliga områden och exploaterbara havsområden.

Konkret ser NATO att torka, skogsbränder, översvämningar, extrema väderhändelser, accelererad upptining, minskade glaciärer, global havsnivåhöjning, havsförsurning och värmeböljor alla är svårhanterade effekter av global uppvärmning. Analysen tar också upp risken för oväntade klimatkollapser, vilket skulle leda till kraftigt förändrade vädermönster och skapa långvariga livshotande förhållanden, med liten eller ingen förvarning. Exempelvis kopplade till extrema värmeböljor där temperaturen är så hög att människor inte överlever särskilt länge. Eller extrema skyfall, liknande det som hände i Texas.

Om den globala uppvärmningen inte hejdas anser NATO att den kommer att multiplicera befintliga hot i närtid. Förluster och skador kommer att eskalera med varje tiondels grad som temperaturen ökar. Klimatrelaterade och icke-klimatrelaterade risker kommer interagera i allt högre grad, vilket skapar sammansatta och kaskadartade risker som är mer komplexa och svåra att hantera. Klimatkrisen sätter ökande press på staters resurser och kan leda till social oro, ökad instabilitet, radikala rörelser och terrorism. Omfattningen och skalan av mänsklig migration på grund av klimatförändringar kommer att utmana förmågan till nationell och global styrning samt internationellt samarbete. De mest sårbara grupperna, särskilt kvinnor, barn, äldre och marginaliserade grupper, kommer att drabbas hårdast.

Möjligheterna till globalt samarbete för att vidta djupgående, snabba åtgärder för att begränsa global uppvärmning verkar försämras på kort sikt. Det intressanta är att NATO beskriver riskerna med en raserad internationell ordning innan man visste att Trump skulle bli president, eller att det var precis det han tänkte åstadkomma. På kort till medellång sikt ser NATO att det är mest troligt att vi kommer att se en ökning av våldsamma icke-statliga aktörer, konflikter och regional instabilitet. Men på lång sikt kan mer frekventa och storskaliga klimatrelaterade katastrofer, samt internationell samordning förändra detta och leda till att världen tar sig i kragen.

Samtidigt rapporterar det oberoende analysinstitutet Chatham House på extrem dissonans mellan finansmarknadens värderingar av olika typer av tillgångar och troliga framtida scenarier pga. global uppvärmning. Missväxt kommer att leda till mycket högre matpriser och miljontals ekonomiska flyktingar. Värdefulla fastigheter och jordbruksmark i kustområden kommer att överges till följd av upprepade översvämningar. Fossila industrier kommer att stå inför plötsliga nedläggningar till följd av förändrad opinion och ökade regleringar, medan andra sektorer riskerar potentiellt förödande avbrott i leveranskedjorna. Nya sjukdomar och förändrade sjukdomsmönster kommer att innebära stora kostnader för stater. Dessa risker är inte alls inräknade i värderingar av tillgångar på finansmarknaderna. Det kan därför vara gnistan för nästa stora finanskris.

Under senare tid har många av industrins makthavare blivit allt tydligare gentemot politiken. Flera företrädare för svenska företag (bl.a. Scanias vd Christian Levin) skriver på DN debatt (1 juli) att den största risken för företagens omställning och konkurrenskraft är politisk. För att citera författarna: Sverige har elpriserna och innovationskraften, och kanske viktigast av allt: ett näringsliv och en befolkning som vill ställa om. Nu krävs bara att regeringen hoppar på tåget. Trots att man emellanåt får känslan att Svenskt Näringsliv motarbetar omställningen, har deras vd Jan-Olof Jacke gjort flera utspel under sommaren där han fastslår att industrins gröna omställning är här för att stanna. I DN (2 juli) varnar han exempelvis politiken för att bromsa utvecklingen och är bekymrad över att det förs en retorik som snarare hindrar den gröna omställningen, trots att de flesta är överens om att den behövs för vår konkurrenskraft och för det samhället som vi vill ha i framtiden.

Johan Kuylenstierna, generaldirektör för Naturvårdsverket, poängterade under ett seminarium i Almedalen att klimatförändringarna trots allt inte tar paus. Vi kan inte trycka på en knapp och säga att nu får klimatförändringarna vänta lite. Man kan konstatera att det är långt fler än forskare som varnar för konsekvenserna av global uppvärmning och som vill se en snabb omställning. Frågan är när väljarna kommer att prioritera politiker som vill göra något åt det? När kommer insikten att kostnaderna idag är en bråkdel av kostnaderna imorgon om vi inte gör tillräckligt för att mota den här krisen i grind? Nu är vi ju med i NATO och följer deras råd inom andra områden. Det kanske vore vettigt att även ta till oss av det här budskapet.