FN:s klimattoppmöte COP29 avslutades med vad många menar var ett misslyckande. 2050:s vetenskapliga rådgivare Mikael Karlsson, som var på plats i Baku, reflekterar över vad han varit med om:
En besvikelse, en synvilla, bottenlöst… epiteten är många och hårda när delegaterna på COP29 försöker sätta etikett på ett av utkasten till beslut om klimatfinansiering, mötets huvudfråga. Det hör i alla fall den som lyssnar på representanter för vad som ännu kallas utvecklingsländer, varav de flesta är minst skyldiga till – och mest drabbade av – klimatkrisen.
De har förhandlat snart sagt dygnet runt i de fönsterlösa gigantiska lokalerna på COP-området i Baku, och de möter ett massivt motstånd från de välbärgade länder som sedan länge orsakat stora utsläpp av klimatgaser.
Men det är inte främst av trötthet som de bittra kommentarerna fällts, ibland efter att länder har känt sig tvingade att stödja beslut de egentligen är emot, det är oftare av ilska över en orättvis värld.
Med en handfull undantag har utvecklingsländerna rätt i sin starka kritik. Och de rika ländernas ovilja att i närtid finansiera mer än en bråkdel av behovet är inte bara oetisk utan även kontraproduktiv. När rättmätigt stöd till klimatfinansiering uteblir så minskar viljan att bidra i klimatarbetet. Och det ger större utsläpp än annars, vilket drabbar alla länder.
Balansgången mellan klimatfinansiering och utsläppsminskning är ofta svår på FN:s klimatförhandlingar. Den kan redan vid små misstag leda över till en utveckling i onda – inte goda – cirklar. Resultatet på COP29 speglar en ovanligt olycklig nedåtgående spiral. Det är ju nu finansieringsfrågan behöver få en god lösning, som startskott på utsläppsminskningar i accelererande takt.
Misslyckandet får vissa att i vanlig ordning kritisera COP-mötena, att de inget ger och att de bör överges. Det är en oreflekterad hållning. Visst bör mycket ifrågasättas, inte minst fossillobbyns starka närvaro behöver stävjas och jäviga personer ska inte tillåtas leda mötena. Men det internationella arbetet leder likväl framåt. Den globala uppvärmningen vid år 2100 bedöms numera bli avsevärt lägre än vad bedömningar före Parisavtalet pekade på. Världen är inte alls vid målen, med utfallet har rört sig från helvete till hopp. Och åtgärdsresan är långt ifrån över.
COP-mötena ger också utvecklingsländer en möjlighet, att på en globalt väl upplyst scen, föra fram sina positioner och krav och det skapar effekt – om än otillräcklig. Men hur skulle gemensamma beslut annars fattas och i vilka forum skulle det ske? Skulle spelplanen bli mer rättvis?
Många kritiserar också företag som är på plats. Det är självfallet oacceptabelt om företag tränger undan delegater från civilsamhället, vilket delvis är fallet, men att företag som sådana engagerar sig i klimatfrågan är bra. Det är rent av nödvändigt. Många har också ett seriöst klimatarbete. På COP-möten får de gehör och träffar likasinnade, ofta med följd att engagemanget växer mer. Det behövs mer och inte mindre av sådant.
Trots ett uselt utfall och trots bristfälliga processer behövs därför COP-mötena. De visar också att en konfliktfylld värld kan enas i en oerhört komplex fråga, om än med starkt missnöje från många håll. På så vis blir även COP29 en smått positiv signal, att det finns liv i processen, att världen inte släpper klimatfrågan, något som hade varit katastrofalt.
Utfallet på COP29 räcker inte alls för att möta klimatkrisen på ett betryggande sätt. Nu måste därför det otillräckliga finansieringsmålet fyrdubblas och utfasningen av fossila bränslen påskyndas.
Valet står inte enbart mellan ett dåligt avtal och inget avtal. Det är fullt möjligt att fortsätta kräva ett bra avtal. Att ge upp i den frågan för att resultatet denna gång blev oacceptabelt dåligt – det om något riskerar att permanenta den bottenlösa besvikelsen.
