2050:s vetenskapliga rådgivare Mikael Karlsson reflekterar över stämningen i företag och politik kring klimatfrågan i en 2050 belyser. Han ser en samsyn som efterlyser åtgärder både hos medborgare, företag och andra organisationer.
Engagerat och intensivt, men vänligt och respektfullt. Så hör jag samtalen om en folklig klimatpolitik utspelas, när partnerorganisationerna i forskningsprogrammet Fairtrans samlas till dialog i maj i år. Samsynen om behovet av reformer är stor. Fackföreningar, miljöorganisationer och andra i civilsamhället efterlyser tillsammans en rad klimatpolitiska beslut. En ny studie visar att även flera bransch- och arbetsgivarorganisationer delar mycket av både problembilden och lösningsförslagen.
I den värld där företrädare för tusentals företag och miljontals medborgare verkar finns alltså tydliga gemensamma bilder av båda sidorna på klimatmyntet. Den ena visar allvaret – Världsmeteorologiska organisationen har nyss redovisat en serie nya världsrekord i klimatelände. Den andra sidan visar att lösningar och en skärpt klimatpolitik är förenliga med andra prioriteringar i samhället. Det framgår av nya rapporter från både det Europeiska klimatvetenskapliga rådet och det svenska Klimatpolitiska rådet.
I den världen finns också en välgrundad insikt att svenskarna vill se en mer ambitiös klimatpolitik, inte motsatsen. Det tog riksdagen upprepat fasta på under tidigare mandatperioder, när sju partier enades om såväl det övergripande klimatpolitiska ramverket som konkreta styrmedel, exempelvis förbättrade regler för reseavdrag. Samtidigt sjösatte von der Leyen den Gröna given inom EU och Biden bekämpade inflationen med massiva klimatsatsningar i USA.
Rätta mig gärna om jag har fel men jag känner inte till några studier som visar att dessa strategier överlag var dåliga för klimatet, företagen eller medborgarna i Sverige, EU och USA, att de sänkte sysselsättningen eller konkurrenskraften, att de undergrävde landsbygdsboende, försörjning eller välfärd. Visst fanns som med politiska reformer både barnsjukdomar och övergångsproblem, men var det något som inte kunde ha hanterats på ett betryggande sätt?
Ändå skapades en helt annan värld i politiken, med Orwellsk prägel. Krig blev fred och okunnighet blev styrka. Eller i klimatpolitiska termer: ökade utsläpp blev minskade, megasubventioner blev teknikneutralitet. Desinformatörer finns numera inte bara på nätet utan även i Vita huset och andra politiska rum.
I Tidövärlden ökar nu utsläppen mer än på länge, och dessutom till följd av en medveten politik. Genom tidigare politik är utsläppen per person i Sverige jämförelsevis låga inom EU, men dagens trend ger Sverige en jumboplats. Räck upp handen den som tror att det är bra för klimat och ekonomi att Sverige går från innovativ föregångare till eftersläpande bromskloss.
I USA är den klimatpolitiska utförslöpan brantare, men det snarare en gradskillnad än en artskillnad. Det klimatpolitiska flaskhalspartiet i Sverige applåderar ju vilsegången i USA. Regeringens reflex blir då en lydnad som ingen pratmakare i världen kan dölja, samtidigt som landets största parti gör det motsatta och söker tiga ihjäl klimatfrågan – som vore den politiska världen skild från den verkliga.
Jag tror att båda extremerna är dömda att misslyckas i både Sverige och EU. Klimatkrisen blir allt mer uppenbar, lösningarna blir allt billigare och bättre, och väljarna efterlyser en skarpare klimatpolitik.
I den första och verkliga världen finns i Sverige en stark samsyn i både civilsamhället och näringslivet – klimatomställningen är nödvändig men skapar samtidigt stora möjligheter.
Därför diskuteras klimatfrågan alltjämt ivrigt i många forum utanför den politiska världen. Så är det också när jag lyssnar på de svenska företag som till senhösten ska åka på FN:s klimatmöte i Brasilien. Samtalen låter vänliga och respektfulla, men framförallt är de engagerade och intensiva.
