2024 lär knappast gå till historien som den svenska klimatpolitikens höjdpunkt. Regeringen har under året försökt smyga ut eller mörka flera dåliga nyheter. Men ett positivt undantag kom strax före jul. Vågar man önska en klimatpolitik under 2025 som Sverige åter kan skryta med? undrar 2050:s vetenskapliga rådgivare Mikael Karlsson.
När jag emellanåt tänker på regeringens klimatpolitiska handlingsplan, drar jag mig till minnes tv-serien Vita huset. I avsnittet ”Take Out the Trash Day”, förklaras hur dåliga nyheter gärna presenteras på arbetsveckans sista dag, för att glömmas bort under helgen som stundar. Nu blev det istället på den sista arbetsdagen under 2023 för många, då handlingsplanen lämnades till riksdagen.
Formen var en regeringsskrivelse, vilket innebar att antalet förslag till beslut i riksdagen var noll. Det var inte mycket till julklapp åt framtiden och klotet.
Skrivelsen innehåller ett scenario som regeringen valt ut, där utsläppen minskar så att riksdagens mål om nettonollutsläpp år 2045 uppnås. Men den expertis som granskade planen i början på året avslöjade att scenariot saknar täckning. Fram på vårkanten konstaterade således Klimatpolitiska rådet att ”regeringen ger en missvisande bild av handlingsplanens effekter för att nå klimatmålet till 2045 och att påståendet att handlingsplanen leder hela vägen till nettonollutsläpp brister i saklighet”.
Klimatdebatten under året har präglats av denna brist på utsläppsminskande politik och detta trixande med siffror och grafer. Inte minst många företag som vill se en ambitiös och stabil klimatpolitik är kritiska.
Eller för att citera Finanspolitiska rådet: ”Regeringen saknar en sammanhållen och begriplig klimatstrategi. Företag och hushåll får därför svårt att fatta genomtänkta investeringsbeslut och ställa om på ett kostnadseffektivt sätt, något som riskerar att särskilt drabba hushåll med små marginaler.”
Som svar har regeringen sagt att EU:s klimatpolitik är viktigast. Därför blev det viss uppmärksamhet i somras när regeringen i sin egen redovisning till Europeiska kommissionen konstaterade att utifrån de underlag ”som tagits fram och som bygger på beslutade styrmedel nås inte Sveriges EU-mål om 50 procents utsläppsminskning 2030” inom den ESR-sektorn”, dvs för verksamheter utanför EU:s system för utsläppshandel. Redovisning avslöjar också att Sverige missar krav och mål för markanvändning (LULUCF), förnybar energi och energieffektivitet.
Mot denna bakgrund tänkte kanske någon att budgetpropositionen för 2025 skulle lägga förslag för att klara riksdagens klimatmål och bindande EU-krav. Men utöver en stor sänkning av miljöbudgeten ska även skatterna på fossila drivmedel sänkas kommande år, samtidigt som flygskatten slopas och klimatklivet får mindre pengar.
SCB konstaterar nu att utsläppen ökar. Regeringens försöker som motdrag storsatsa på ny kärnkraft, men den senaste utredningen i frågan möter nu bred kritik, även från många som vill se ny kärnkraft.
I oktober tillsatte regeringen även en utredning om styrmedel. Den ska presentera sitt betänkande i maj 2026. Det utesluter förslag till riksdagen denna mandatperiod, lite som klimathandlingsplanen. Men kanske var det i övrigt en slump att nyheten presenterades vid slutet av en arbetsvecka?
Det positiva undantaget kom häromdagen. Regeringen förlänger Fossilfritt Sveriges mandat i två år. Det gör att klimatplaner och klimatåtgärder inom näringslivet även fortsatt kommer samordnas, koordineras och stimuleras. Det är goda nyheter för alla företag som vill skynda på omställningen för att nå klimatmålen och stärka Sveriges konkurrenskraft.
Frågan är om beslutet signalerar en början till omprövning från regeringen sida. Det är långt ifrån givet. Men jag önskar mig önskar mig innerligt i julklapp att få se en klimatpolitisk återställare under 2025, som gör att Sverige återigen och på god grund ska kunna skryta i världen om sitt klimatledarskap.
