Världens länder är samlade i Baku i Azerbajdzjan för att förhandla klimatfrågan. 2050:s vetenskapliga rådgivare Mikael Karlsson som är på plats konstaterar att återigen är ett oljeland värd för ett klimattoppmöte. Och årets huvudfråga, hur klimatfinansieringen ska lösas blir kanske en för svår uppgift för ordförandelandet eftersom parterna står långt ifrån varandra.
COP29 i Baku. Det känns lite som fjolårets klimattoppmöte, COP28 i Dubai, men klätt i grått. Solen har blivit låga moln och strilande regn, vinden är kall, de vita kläderna svarta. Likheten finns i ännu en diktatur, ännu en bilstad, måhända med bättre caféer, och ännu en petroleumstat som leder ett megamöte.
Om ordförandeskapets inställning till klimatfrågan var ambivalent i Dubai, så är den påtagligt negativ här i Baku. Mötet inleddes för en vecka sedan med att Azerbajdzjans president, Ilham Aliyev, välsignade fossila bränslen, bättre tycks inte finnas.
Nu är det halvtid och ministrarna är på plats. Vad är att vänta?
Mötets huvudfråga är klimatfinansiering. Baserat på olika bedömningar vill utvecklingsländerna se en mobilisering på en bit över 1000 miljarder USD per år, vilket kan ses som en miniminivå för behovet. Andra parter förordar lägre siffor. EU och USA ser gärna att de inte pekas ut, vilket innebär att medelinkomstländer och privat kapital blir viktigt. Också årtalet för när finansieringen ska finnas på plats debatteras – gäller ett nytt kollektivt kvantifierat mål, som det heter, från och med nu eller först om tio år?
Som på tidigare klimatmöten talar mycket för att klimatfinansiering är en nyckelfråga. Det är med rätta, eftersom de som orsakat störst utsläpp genom åren överlag är mycket rika länder, och de som minst av allt bidragit till klimatkrisen ofta drabbas värst av densamma.
Som visat i en ny vetenskaplig artikel så vilar 1,5‑gradersmålet i händerna på färre än tjugo länder – däribland Norge, USA, EU, Ryssland, Kina och Iran – som ligger över sin rättvisa andel av den globala kolbudgeten per capita över tid. Merparten av dessa länder behöver nå tuffare klimatmål, samtidigt öka kolinlagringen och finansiera utsläppsminskning i andra länder.
Bakumötets andra huvudfråga rör just utsläppen. Den kopplar till såväl fjolårets beslut om vikten av en utveckling bort från fossila bränslen, som de nya klimatplaner (NDCs) som ska lämnas in före nästa års toppmöte, COP30 i Brasilien. Klimatarbetet måste accelerera på dessa punkter om Parisavtalets mål ska nås. Det gäller i snart sagt alla länder, både de som minskar utsläppen och de som – likt Sverige – ökar utsläppen.
Tyvärr står parterna långt ifrån varandra i dessa huvudfrågor. Många så kallade utvecklingsländer ser finansieringsfrågan som viktigast, medan bland andra EU, USA och de små önationerna betonar frågan om utsläppsminskning. EU:s klimatkommissionär Wopke Hoekstra utlovar nu en ambitiös ny klimatplan för unionen som är förenlig med 1,5‑gradersmålet.
Hur mötesordförande Mukhtar Babayev nu ska få ihop en överenskommelse är oklart. Azerbajdzjan har aldrig spelat en central roll i klimatförhandlingarna. Nu ska Storbritannien och Brasilien hjälpa ordförandelandet och det kan möjligen bli ett verksamt smörjmedel. Och det är inte uteslutet att en petroleumstat kan få till stånd gemensamma beslut. Det blev tydligt i Dubai i fjol. Även om utfallet var långt ifrån vad som behövs för att klara klimatmålen, så blev det nog mer ambitiöst än många trodde före mötet.
Kanske är det därför väl tidigt att dra en parallell mellan den gråa Bakuhimlen och förhandlingarna. Särskilt sakligt är det ju inte och retorik om att det inte går leder ofta till just ett sådant utfall. Och det finns kunskap, resurser, teknik och styrmedel för att klara klimatmålen, något som inte minst många företag berättar om här i Baku. Det ger skäl för hopp. Om en vecka vet vi utfallet. Då kanske solen skiner även över Baku.
