Några nedslag i Almedalen 2026

Många förknippar Almedalen med rosémingel, i alla fall de som inte varit där. Jag förknippar det snarare med samtal. Man träffar många människor från hela Sverige som man annars antingen bara träffar i teamsmöten, eller som är svåra att nå över huvud taget. Plötsligt trycker man i sig en snabblunch bredvid vd:n i en, för mig, central branschorganisation. Eller så stöter man på hållbarhetschefen som man gärna vill prata med vid ett ståbord innan ett seminarium. Ibland har man tur och har ett samtal på djupet. Det här blir lite av en kontrast till hur interaktionen med många politiker är. Under ett valår är det än viktigare för politiker att vara där, att synas och föra ut sina budskap. Men det är just det – envägskommunikation. De flesta springer upp på scenen och kör sin grej, sedan när experterna får en chans att säga något så drar politikerna.

Vad man tar med sig från Almedalen beror helt på varför man var där, och vad man prioriterade att delta i. Så även om Almedalen 2026 hade stort fokus på säkerhet, beredskap och försvar, handlar denna betraktelse snarare om vad som diskuterades inom olika hållbarhetsområden. För det är i de rummen 2050 oftast befinner sig!

Några av de mest intressanta seminarierna jag var på arrangerades av Fossilfritt Sverige. De firar tio år i år och hade bjudit in en mängd namnkunniga personer som reflekterade tio år bakåt och tio år framåt. Det var kul att höra Volvo AB:s och Scanias vd:ar berätta om resan från att ellastbilar i princip bara kunde transportera potatischips för tio år sedan till idag då det är den rådande tekniken inför framtiden. De här bolagen har investerat otroliga summor i hela elektrifieringskedjan och ”fan och hans moster” för att citera Scanias vd Christian Levin. Det är en trög resa för bolagen, med tanke på hur långsamt uppskalningen går, mycket på grund av den ombytliga politiken. Som inom många andra teknikområden har kineserna sprungit om oss inom tunga transporter. I Europa har vi 400–500 publika laddstationer för tunga fordon, medan det finns mer än tio gånger så många i Kina med lika stor flotta elektrifierade tunga fordon. Kineserna har också säkrat prisparitet med diesel vilket vi inte har, framför allt inte i Sverige. Politiken har ett ansvar att se till att diesel inte är billigare att köra på än el (exempelvis genom att inte sänka skatten på fossila drivmedel och höja skatten på el). Politiken måste också vara långsiktig för att företagen ska våga satsa på det nya. Vi behöver en konsekvent strategi för hur vi ska kunna skala upp den här tekniken snabbt, på samma sätt som Norge och Schweiz har. Det handlar inte bara om enskilda bolags framtid utan är också en fråga om Sveriges säkerhet och konkurrenskraft. Seminariet går att se i efterhand (börjar ca 45 min in i klippet).

Ett område som jag själv fokuserade mycket på i Almedalen var återvinning. Fastighetsnära insamling (FNI) ska vara utrullad i hela Sverige till årsskiftet, vilket är utmanande för många kommuner. Det finns höga förhoppningar om att FNI ska lösa den gordiska knuten med låg återvinningsgrad, framför allt av plastförpackningar. Tyvärr räcker inte FNI, det krävs fler förändringar i värdekedjan. I många seminarier fördes två teser fram, som tyvärr ger en skev bild. Det ena är att det inte finns någon efterfrågan på återvunnen plast. Det är en sanning med modifikation. Om plasten är välsorterad finns det ganska stor efterfrågan, framför allt om man kan skapa kontinuerliga flöden som producenterna kan lita på och lämna dagens ”skrothandlarkultur” där återvinningsbolagen fokuserar på att bli av med enskilda laster i stället för att skapa en affär där en producent får råvara löpande. En annan bild som målas upp är att återvunnen plast är mycket dyrare än fossil dito. Produktionskostnaderna för återvunnen plast är förvisso högre, men det är inte skrivet i sten. Fossilindustrin har haft många decennier på sig att förfina och effektivisera processer. Med ”economies of scale” kommer även produktion av återvunnen råvara vara ekonomiskt bärkraftig. Men det förutsätter att den råvaran prioriteras i hela värdekedjan. Man kan lätt bli lite misstänksam. Kan det finnas en dold agenda bakom argumenten?

På torsdagen i Almedalen släpptes en mycket intressant, tillika obehaglig rapport. Det var det Nationella expertrådet för klimatanpassning som lanserade Sveriges nationella klimat- och sårbarhetsanalys i Almedalen. Rapporten ger en övergripande bild av vilka klimateffekter som innebär högst risk för Sverige ur olika perspektiv (hälsa, vatten och livsmedelsförsörjning, ekosystem, bebyggelse och infrastruktur, näringsliv samt naturresurser), vilka underliggande faktorer som påverkar hur höga riskerna är och vilka förutsättningar Sverige har för att minska dessa risker. Slutsatsen är att klimatriskerna i Sverige kommer att förvärras på betydande sätt, med högre frekvens och intensitet för akuta klimatrelaterade händelser, samtidigt som kroniska förändringar som stigande havsnivåer, högre medeltemperatur och ökad medelnederbörd får stor påverkan. Klimatförändringens effekter i andra delar av världen kommer också att få konsekvenser i Sverige, vilket inte är förvånande med tanke på att vi importerar ungefär hälften av alla livsmedel. Klimatministerns statssekreterare (Daniel Westlén (L)) tog emot rapporten, men lämnade seminariet innan experterna hade redogjort för sina slutsatser. Man kan bara hoppas att han läser rapporten ordentligt, eller åtminstone att företrädare för kommande regering gör det. Annars riskerar Mikael Karlssons (docent från Uppsala universitet tillika en av panelisterna) kommentar bli sanning – rapporten betyder ingenting om ingen bryr sig om slutsatserna. För det är ett faktum att Sverige är alldeles för saktfärdiga vad gäller klimatanpassning, och det kommer att förvärra konsekvenserna av de händelser som förutspås i rapporten. Åtgärder kan inte längre skjutas på framtiden.

Hur summerar man årets Almedalen? Det kändes som att seminarierna handlade mycket mer om hur man ska skapa förändring och omställning i stället för om man ska göra det. Det leder till samtal som är på en betydligt djupare detaljnivå, vilket jag tror är bra om vi ska få till en förändring. Att resiliens, beredskap, konkurrenskraft och hållbarhet hänger ihop är också uppenbart. Att ställa om industrin, klimatanpassa samhället och ta till vara på våra resurser kommer bli alltmer avgörande om vi vill ha ett motståndskraftigt samhälle. För att bygga det samhället behöver vi hitta gemensamma lösningar och då är mötena, samtalen och relationerna nyckeln. Det fanns en känsla av att se framåt. Kanske för att det snart är val och många hyser nog förhoppningar att det kan bli starten för en ny klimatpolitik. Kanske gjorde vädret sitt till för att skapa en bra stämning, men jag tror att många hållbarhetsengagerade åkte därifrån med en gnutta mer hopp i hjärtat. Almedalen är som sagt mycket mer än rosévin, kanske till och med en av möjliggörarna för ett motståndskraftigt samhälle.

Malin Forsgren, Partner 2050