Utfallet på partsmötet i Dubai, COP28, leder högst sannolikt till en ökad press på minskade utsläpp av växthusgaser i de länder som ställt sig bakom Parisavtalet, och till ökat stöd till utvecklingsländer där klimatförändringen orsakar skador och förluster. Men vad går att säga om avtalets betydelse för näringslivet?
Kanske går det att göra en bedömning på två nivåer, den stora kartan respektive enskilda frågor.
Kompassen vrids om
En slutsats av COP28 är att kompassen på den stora världskartan vrids om ännu ett stycke, bort från de fossila systemen, i första hand mot det förnybara och energieffektiva samhället.
I Parisavtalet 2015 och de beslut som fattats på klimatmötena sedan dess finns en tydlig signal: utsläppen behöver minska rejält och snabbt, och huvudstrategin är att fasa ut det fossila. Den uppmaningen har länge stått fast. Parisavtalet som sådant anger riktningen och det är lätt att se avtryck i både Sveriges och den Europeiska unionens klimatpolitik. Målsättningen och inriktningen i avtalet ligger bakom såväl årtalet 2045 i det svenska nettonoll-målet, som EU:s klimatlag och klimatpaket Fit for 55. Liknande avtryck syns i andra delar av världen.
En tydlig indikator på den globala utvecklingen är bedömningen av förväntad ökning av den globala medeltemperaturen till år 2100, det år för vilket Parisavtalet anger målet väl under 2 °C, helst 1,5 °C. Inför COP-mötet i Cancun år 2010 gjordes bedömningen 3,7–4,8 °C temperaturökning till år 2100. När Parisavtalet undertecknades fem år senare låg spannet på 3–3,2 °C. Inför COP28 är motsvarande siffror 2,5–2,9 °C, eller till och med under 2 °C om ländernas långsiktiga mål antas uppnås. Det återstår alltså en bra bit till måluppfyllelse, men skillnaden i utsläpp och klimatskada mellan dessa olika nivåer temperaturökning är dramatisk. Det som då var ett framtida helvete är numera ett hopp.
Förklaringen är att länder på olika sätt utvecklar sin klimatpolitik och att företag på den grunden styr om investeringar, verksamheter, aktiviteter och utsläpp. Det som är dåligt för klimatet blir stegvis svårare och dyrare för näringslivet, och det som är bra för klimatet blir allt enklare och billigare. Takten i förbättringar är alldeles för låg, och vissa företag och länder – numera också Sverige – går åt fel håll. Men kompassen vrids om.
Det är svårt att se vad som kan förändra denna trend. Vetenskapsförnekande despotiska presidenter misslyckas, en global pandemi är förbi utan käppar i klimathjulet och ett fasansfullt krig mellan nationalstater på den europeiska kontinenten gör snarast fossil energi än mer oönskad. Visst har många en övertro på att kol går att fånga in med ett billigt, snabbt och storskaligt simsalabim, och visst försöker många skojare peka på fossilgas som framtidens lösning – men de simmar mot en allt starkare ström.
Det högst rimliga antagandet är därför att det nu, efter COP28, blir än svårare att finansiera, producera och använda fossil energi, och än viktigare och mer lönsamt att använda förnybar energi. Och som känt sedan länge – effektiviseringar och besparingar är alltjämt bäst, snabbast och billigast.
Tunga besluten men också frågetecken
Som många tidigare klimatmöten går COP28 till historien som en knivig övning, som omfattade en lång rad frågor. Textutkasten med vitt skilda riktningar och ambitioner är också många, men på övertid uppnåddes enighet i flera tunga huvudfrågor, inklusive om den globala översynen av ländernas undermåliga klimatarbete.
En fråga av betydelse för delar av näringslivet hänger dock fortfarande i luften, artikel 6 om samarbetsmekanismer. Artikeln rör internationell utsläppshandel och andra samarbetsformer som länderna kan använda för att minska utsläppen. Förhandlingar i frågan är ofta svåra och vissa år tar det stopp (COP25 i Madrid 2019), andra år går det framåt (COP26 i Glasgow 2021). Uttalanden inför COP28 tyder på att förväntningarna på framsteg var höga, men trots omfattande förberedelser och långa förhandlingar finns inget beslut i sak.
Grundtanken med samarbetsmekanismer som utsläppshandel är att länder med olika förutsättningar kan samverka för att sänka de totala åtgärdskostnaderna. Artikel 6 i Parisavtalet är därför viktig för klimatarbetet, men om genomförandet sker på fel sätt kan en rad problem uppstå, från att viktiga klimatreformer i vissa länder skjuts upp, till att projekt med skadliga effekter finansieras utan transparens.
Artikel 6 omfattar bland annat bilateral samverkan där länderna kan överföra utsläppsminskningar mellan varandra (artikel 6.2), att en global handel med utsläppsminskningar ska skapas med ett övervakningsorgan (artikel 6.4) och icke-marknadsbaserade samarbeten (artikel 6.8). Sedan klimatmötet i Glasgow är en rad knutar i artikel 6 upplösta men det återstår ett knippe frågetecken i den regelbok som finns. En viktig fråga under artikel 6.2 rör graden av sekretess i bilaterala samarbeten, medan det under 6.4 i mycket handlar om hur krediter i utsläppshandeln ska definieras och beräknas, inte minst vid koldioxidinfångning, bland annat för att säkerställa att åtgärder blir additionella och hållbara.
Utan att ha närvarat vid förhandlingarna eller läst specifika positioner är det alltid svårt att beskriva hur olika länder och grupperingar agerat men det rapporteras i olika sammanhang att EU i flera fall driver en linje som betonar öppenhet och relativ stringens.
Då enighet saknas är frågan om artikel 6 uppskjuten till nästa COP, nummer 29 i Baku, om ett knappt år. Inget avtal är bättre än ett dåligt avtal, är en vanlig kommentar om utfallet, men många aktörer är också besvikna på bristen på framsteg. Det är alltså alltjämt svårt för företag att arbeta med klimatfrågor som berörs av artikel 6 och det är nära nog omöjligt att förutsäga hur förhandlingarna landar i Baku.
Men trots alla återstående frågetecken om internationella samarbetsmekanismer är det nog ofrånkomligt så att COP28 skickar en klar signal – fossil hör till det förgångna.
Mikael Karlsson, vetenskaplig rådgivare, 2050