I måndags överlämnade regeringen sitt budgetförslag till riksdagen. I propositionen finns en rad förslag, bland annat på åtgärder för att påskynda klimatomställningen. Markus Ekelund, VD, och Daniel Lindvall, forskare på klimatpolitik, på 2050 diskuterar vad budgeten skulle innebära om den röstas igenom.
I en tid när vi står inför en akut klimatkris är det välkommet med en budgetproposition som innehåller 22 miljarder kronor för miljö- och klimatpolitik, varav 12 miljarder av dem läggs på en “grön återstart” efter pandemin. Det är ännu oklart om Vänsterpartiet och Centerpartiet kommer att släppa fram denna budget, men om det sker blir detta den mest omfattande statliga klimat- och miljösatsningen någonsin.
Det är bra, men långt ifrån tillräckligt. Klimatpolitiska rådet är tydlig med att takten hittills inte räcker för att nå Sveriges klimatmål. Utsläppen måste minska med 63 procent till 2030 och minst 75 procent lägre 2040, jämfört med 1990 års nivåer. Inte ens regeringen tror att den nuvarande politiken når ända fram, utan skriver att “…det inte kommer gå att nå dessa mål med befintliga styrmedel och åtgärder.”
Men lägger regeringen då pengarna på rätt områden? Kan budgeten bli en boost för klimatomställningen och kommer den att hjälpa den del av näringslivet som snabbt vill bidra i klimatfrågan?
Ett av flaggskeppen inom regeringens klimatpolitik är Industriklivet, vilket ökar från cirka 750 miljoner kronor till att omfatta totalt 909 miljoner nästa år. Det är pengar som ska gå till tekniksprång inom industrier som bidrar med stora utsläpp såsom stål- och cementindustrin, men också till produktion av biodrivmedel, vätgas och batterier. Det gäller även satsningar för att få till permanenta negativa utsläpp, såsom exempelvis Stockholms Exergis anläggning för att fånga in koldioxid genom bio-CSS vid Värtaverket. Det kan bli en kolsänka om 800 000 ton om året.
Enligt de bedömningar som företagen själva gjort kan de projekt som fått stöd av Industriklivet leda till att utsläppen minskar med 11 miljoner ton koldioxidekvivalenter. Om deras uppskattningar är korrekta så vore Industriklivet en av de budgetposter som ger störst utsläppsminskning per satsad krona. Det är förvisso inte satsningar som får effekt i närtid, men på sikt kan de ha stor betydelse för Sveriges möjligheter att klara klimatmålen och att ta täten i den gröna industrirevolutionen. De kan generera jobb och välfärd och därför går det att argumentera för att regeringen borde satsa mer än 900 miljoner kronor på detta område. Det är en blygsam summa om vi jämför med de 3,5 miljarder kronor som regeringen lägger på en familjevecka och de mer än 4 miljarder kronor på RUT-avdrag, något som Riksrevisionen bedömt påverka statens finanser negativt.
Ett problem med Industriklivet är dock att Energimyndigheten har tidigare haft svårt att få ut de medel som regeringen satsar. Industriklivet har breddats och omfattar nu s.k. strategiskt viktiga insatser, såsom kemisk återvinning av plast, och andra cirkulära produkter. Dessutom har vissa stora satsningar fått flerårig finansiering och de tar nu årligen del av de medel som tilldelats, samtidigt som nya stora satsningar tillkommer. Trots det kommer Energimyndigheten ha svårt att förbruka tilldelade medel även för i år. Kanske behöver regeringen försöka utforma nya stödformer för att snabba på omställningen inom industrin, till exempel olika former av partnerskap med näringslivsaktörer. EU:s statsstödsregler begränsar vissa stödformer, men när det gäller klimatomställningen är möjligheterna större än på andra områden. Kanske är det dags att komma ifrån de traditionella bidragssystemen?
En kreativ lösning som fått relativt lite uppmärksamhet, men som här kan ha stor betydelse, är höjningen av ramen för gröna kreditgarantier från 15 till 50 miljarder kronor 2022. Därefter höjs den till 65 miljarder kronor 2023 och 80 miljarder kronor 2024. Det här kan göra skillnad för företag som investerar i grön teknik och som därigenom bidrar till att nå miljömålen och det klimatpolitiska ramverket. Hittills har intresset för kreditgarantierna varit stort.
När det kommer till negativa utsläpp planeras omvända auktioner för de aktörer som kan skapa kolsänkor. Till det planeras för 400 miljoner kronor per år med start 2026, och enligt regeringen kan det ge utsläppsminskningar på ca 300 000 ton per år. Det här är en välkommen satsning, men den är för klen. Många av de anläggningar som planeras för bio-CSS skulle var och en för sig kunna lagra den dubbla mängden koldioxid och enligt det förslag som Energimyndigheten lämnade i sin delrapport om bio-CCS i våras skulle kapaciteten i ett första läge kunna uppgå till 2 miljoner ton per år. Utmaningen är också att en stor del av investerings- och driftkostnaderna är fasta och inte påverkas av volymen, vilket riskerar flera investeringar som skulle behöva göras i närtid. Det finns hursomhelst stora möjligheter att få till negativa utsläpp genom bio-CSS och med bio-kol. Här behöver regeringen lägga in en högre växel. Möjligen skulle en särskild satsning kunna göras tillsammans med kommuner och energi- och avfallsföretag, för att snabbt bygga ut infraktrusturen för både bio-CSS och med bio-kol.
En annan viktig del av regeringens klimatpolitik är Klimatklivet, vilket är ett klimatinvesteringsstöd för satsningar på lokal och regional nivå. Regeringen satsar ytterligare 800 miljoner kronor i år och totalt 2,75 miljarder kronor för exempelvis uppförande av laddningspunkter, produktion av biogas, samt byte från olja till biobränsle i industrier och fastigheter. Enligt Naturvårdsverket kan dessa investeringar minska utsläppen med motsvarande drygt 1,5 miljoner ton koldioxid per år framöver. Klimatklivet innefattar flera viktiga klimatinvesteringar, såsom utbyggnaden av laddstolpar för elfordon. Att tempot ökar när det kommer till att bygga ut laddinfrastruktur över hela landet är avgörande om vi snabbt ska kunna fasa ut fossildrivna bilar och få ner utsläppen inom transportsektorn. Återigen kan det vara värt att diskutera om andra mer offensiva lösningar kan skynda på utbyggnaden, såsom ett ersättningssystem som samspelar med krav på laddpunkter längs större vägar, vid vissa byggnader, parkeringsplatser och bensinstationer.
När det gäller transportsektorn satsar regeringen mer än 3,9 miljarder kronor på ett utökat bonus–malus-system, järnväg, kollektivtrafik, och sjöfart. Det innehåller också satsningar på cykling, nattåg och ett nationellt biljettsystem, vilket kan underlätta för enskilda att välja klimatsmarta sätt att resa. Regeringen lägger därutöver 1,6 miljoner kronor i s.k. klimatpremier, för att öka efterfrågan miljölastbilar, elbussar och eldrivna arbetsmaskiner och för till att utveckla regionala elektrifieringspiloter med ladd- och tankinfrastruktur för tunga fordon. Regeringen ska analysera om detta också kan omfatta elflyg. Av de större satsningar som regeringen genomför är bonus-malussystemet och klimatpremierna de som ger minst klimatnytta, men det kan delvis bero på att det rör sig om en initial utbyggnad av infrastruktur.
Vidare ökar regeringen stödet till kommunernas klimatanpassning och den tillför medel till satsningar såsom en giftfri miljö, havs- och vattenmiljö, den cirkulära ekonomin och skydd och skötsel av värdefull natur. Den ökade reduktionsplikten och skattereduktioner för gröna investeringar, t.ex. i solceller, är också exempel på klimatsmart insatser i budgeten, liksom ett långsiktigt stöd för biogasproduktion på 500 miljoner kronor.
En konfliktfråga som däremot kan avgöra om budgeten går igenom är den som gäller skogen. Regeringen har avsatt nära 2 miljarder kronor till ersättningar till markägare för skydd av fjällnära skog, och detta gäller årligen fram till och med 2027. Det visar att regeringen åtminstone så här långt följer förslaget om skydd för fjällnära skogar med mycket höga naturvärden som Skogsutredningen lämnade. Frågan är om 2 miljarder kronor kommer tillfredsställa Centerpartiet och företrädare för skogsägare och industrin. För att lösa konflikterna som råder runt våra skogar är det hursomhelst nödvändigt att hitta fler kreativa lösningar som skapar klimatnytta, värnar den biologiska mångfalden och går skogsägare till mötes.
Slutsatsen är att huvudriktningen på klimatbudgeten är rätt, men den är ingen game-changer. Farten behöver öka ännu mer och det måste skapas nya möjligheter till ännu bättre klimatutväxling på satsade pengar.
Markus Ekelund
VD på 2050
Daniel Lindvall
Forskare på klimatpolitik och senior konsult på 2050