Ödesmättat. Så låter det. Rubrikerna som signalerar att det är ett fåtal ”år kvar”. Vissa säger tio år, andra nio år, någon åtta, somliga tre – alla med hänvisning till FN:s klimatpanel. Vad händer då? undrar nog många. Och stämmer dessa trumpetstötar av oro?
När FN:s klimatpanel IPCC nu presenterar rapport efter rapport i sin sjätte stora bedömning blir det stora rubriker. Det är med rätta, eftersom de pågående klimatförändringarna är det dyraste företag som mänskligheten någonsin gett sig in på. Globalt sett pekar kurvorna åt fel håll och de åtgärder som vidtas räcker inte alls för att nå de mål som satts upp.
Därför är det inte konstigt att många varnar, det är rent av bra. Men att enbart skandera att det är x år kvar är inte utan problem.
Det är komplext ur flera aspekter
För det första är årtalsexercisen bara en bland flera parametrar. Om utsläppstoppen sker om tre år och minskningstakten därefter är mycket långsam lär klimatmålen inte nås. Om toppen däremot inträffar om tio år, men utsläppen därefter minskar mycket snabbt så är måluppfyllelse möjlig. Det som räknas är de totala utsläppen, inte när de sker. Det betyder att antaganden om vändpunkter måste kombineras med antaganden om utsläppskurvor om det hela ska bli begripligt.
För det andra är påståenden om de totala utsläppen också beroende av en rad antaganden. Vilken koldioxidbudget som är rättvis är en normativ och inte vetenskaplig fråga. Om vi antar en låg klimatkänslighet, det vill säga hur stor uppvärmningen blir av en viss haltökning av koldioxid i atmosfären, men verkligheten är den motsatta, ja då lägger vi stora risker i knät på kommande generationer. Det är också en normativ fråga hur den globala koldioxidbudgeten – som IPCC anger till olika volym med olika sannolikhet och olika antaganden – ska fördelas mellan länder. Likaså kanske den ska fördelas inom länder? Och länder som släppt ut mycket historiskt, eller som har jämförelsevis goda möjligheter att minska utsläppen, kanske ska ta ett mycket större ansvar än de för vilket motsatsen gäller?
För det tredje behöver nog retoriken om ödesåret då utsläppen i världen ”måste minska” kompletteras med information om vad som händer därefter. Det är ju varken så att historien då tar slut eller att utsläppsminskande åtgärder därefter är överflödiga. De är tvärtom än viktigare.
Vi borde lägga mer fokus på vad som redan görs
Nu får inte mina synpunkter på retoriken om de sista åren – för så tror jag att de som läser löpsedlar eller lyssnar på snabba nyhetsklipp, vilket är de flesta, tolkar saken – tas som intäkt för att det inte spelar roll när kurvorna vänder. Det spelar stor roll.
Om vi med hög sannolikhet ska klara klimatmålen – exempelvis de som världen enades om i Parisavtalet 2015 – så måste de globala utsläppen minska både snart och snabbt. Men de som sysslar med dessa frågor måste överlag bli bättre på att förklara mer om hur det står till och varför.
Inte minst är det viktigt, menar jag, att lösningar lyfts fram parallellt med varningar om de sista åren. Det är lösningar som möjliggör handlingar i vår närtid som leder till måluppfyllelse i vår framtid.
Dessbättre ägnar sig klimatpanelen IPCC också åt just den saken. Den senaste rapporten handlar framförallt om åtgärder. Det framgår tydligt att mycket går att göra – och att mycket de facto sker.
Allt fler länder, regioner, städer och företag växlar upp sitt klimatarbete. Målsättningar skärps, och mer ambitiösa och stringenta mål är viktigare än om målen formuleras som koldioxidbudgetar eller procentuella minskningar. Och fler styrmedel tas i bruk, sådan är trenden även om klimatpolitiska bakslag nu inträffar i skuggan av pandemin och Putins krig.
IPCC pekar också på att kostnaderna för förnybar energi faller snabbt och att elektrifieringen av olika system ökar. Naturbaserade lösningar lyfts fram liksom metoder för att skapa kolsänkor. Och det mesta ger också stora sidonyttor. De ekonomiska och tekniska förutsättningarna för klimatarbetet är goda.
Det som vi också vet sedan länge är att det snabbaste och mest effektiva sättet att minska utsläppen i världen är besparingar och effektiviseringar. Det är ofta omedelbart lönsamt. Listan på sådana åtgärder och strategier – som ofta handlar om minskad och inte bara om förändrad konsumtion – kan göras lång.
Ett mer positivt budskap
I grov summering krävs stora insatser överallt men det är görbart och ambitiösa klimatmål är fullt möjliga att nå. I förlängningen väntar en långt bättre värld. Se där ett budskap som kan komplettera löpsedlarna om det kommande ödesåret. Och vem vet, kanske en positiv ram runt klimatarbetet kan få fler med på tåget?
Mikael Karlsson
Vetenskaplig rådgivare på 2050