I söndags började det årliga klimattoppmötet COP26 i Glasgow. Under två veckors tid ska världens länder förhandla fram lösningar för att få ner utsläppen i linje med de målsättningar som sattes i Paris 2015. Daniel Lindvall och Mikael Karlsson, vetenskapliga rådgivare på 2050, är på plats under förhandlingarna och kommenterar nedan diskussionerna kring artikel 6 i Parisavtalet.
En av de viktigaste frågorna i förhandlingarna rör tillämpningen av artikel 6 i Parisavtalet gällande utsläppsminskningar genom handel och samarbete mellan länder. Det handlar om att ett land kan göra åtgärder i ett annat land som saknar resurser att själv genomföra det. På så sätt kan utsläpp minskas genom exempelvis investeringar i förnybar energi som ersätter fossil energi i resurssvaga länder. Det kan också handla om att skapa kolsänkor genom skogsplantering eller ersättning för att skog inte skövlas. Tanken är att dessa åtgärder är kostnadseffektiva, i alla fall på kort sikt, och ska kunna tillgodoräknas av finansiären som en del av det egna betinget att minska utsläpp.
Frågan om utsläppssamarbete och handel har diskuterats vid i stort sett samtliga klimattoppmöten och är både komplex och kontroversiell. Ett system med utbyte av utsläppsrätter var en central del av Kyotoprokolet. Även om det kritiserades för att vara ineffektivt infördes en liknande mekanism i Parisavtalet. Denna regleras alltså i artikel 6, vilket omfattar både en marknadsmekanism och regler om samarbete. Men än är det oklart hur artikeln ska tillämpas och trots intensiva diskussioner på klimattoppmötena både Katowice och Madrid är frågan inte färdigförhandlad. Det vore givetvis bra med ett genombrott i Glasgow, men det kvarstår flera svåra frågor att lösa.
Utsläppshandel är kontroversiellt
För det första finns det ett allmänt motstånd inom en del av klimatrörelsen och bland vissa klimatforskare mot hela idéen om utsläppshandel och klimatkompensering. Den har beskrivits som ett slags klimatbikt där syndaren kan betala för sig och sedan fortsätta som vanligt. Flera företag som anger att de är klimatneutrala – såsom Google — gör det genom att kompensera en del av utsläppen. Kritiken handlar också om att många av åtgärderna som finansieras och genomförs som kompensation inte är effektiva. I ljuset av denna diskussion har det uppkommit krav på ”riktig” klimatneutralitet, vilket skulle innebära att det skulle vara otillåtet att räkna in kompensatoriska åtgärder i ländernas nationella klimatplaner, eller åtminstone att de minskade utsläppen inte dubbelräknas. En annan del av kritiken handlar om att kortsiktigt kostnadseffektiva åtgärder kan göra att långsiktigt avgörande systemförändringar skjuts orimligt långt på framtiden.
Samtidigt finns det en del forskning som visar att kompensation verkligen kan göra stor skillnad i omställningsarbetet, i synnerhet under faser då ny grön teknik är underutvecklad. Under en övergångstid vore det bättre för klimatet att investeringar görs i resurssvaga länder där större utsläppsminskningar kan uppnås för en mindre kostnad. Det är inte sällan enklare och billigare att minska ett ton koldioxid i ett relativt fattigt och kolberoende land än i motsatsen. En forskningsstudie från Maryland University visar att ett utbyte av utsläpp i enlighet med vad som är avsett med artikel 6 skulle kunna spara världens länder nära 250 miljarder US dollar per år. Utsläppen skulle enligt denna studie kunna minska med 5 miljarder ton per år eller totalt med 50 procent till år 2050.
Detta förutsätter dock en fungerande utsläppshandel, och ännu råder oenighet i flera centrala frågor. Den fråga som verkar svårast att lösa rör så kallad dubbelrapportering. Både det land som betalar för åtgärden och det land där åtgärden genomförs kan vilja räkna den tillgodo. Detta är särskilt problematiskt eftersom flera länder som berörs är sådana som saknar en utvecklad klimatpolitik med absoluta mål och transparent rapportering. Motsättningar finns också mellan länder som Brasilien och Indien som inte vill ha ett allt för strikt regelverk och exempelvis EU som vill förtydliga. Efter den första dagens förhandlingar om artikel 6 ska flera hundra sidors text ha producerats med sammanlagt 373 parenteser där enighet inte kunde uppnås.
Transparens, tidigare åtgärder och additivet
Det finns också en diskussion om huruvida tidigare åtgärder inom det system som upprättades genom Kyotoprotokollet ska kunna medräknas idag. Därutöver är frågor om transparens i systemet liksom försäkran om att åtgärderna är ändamålsmässiga och effektiva av stor betydelse. Åtgärderna som inkluderas måste också vara additiva, alltså att de inte ändå skulle genomförts utan kompensation. Inte minst det senare är oerhört svårt att veta.
Allt detta kan framstå som teknikaliteter, men är centrala frågor eftersom de har stor påverkan på enskilda länders klimatplaner. Det har också betydelse för uppfattningen om klimaträttvisa, då flera resurssvaga länder påverkas mer av såväl omställningen som klimatförändringarna i sig och därmed kräver någon form av ersättning.
Vem ska granska?
En utmaning är också att ett striktare regelverk skulle kunna innebära att någon slags internationell administration behöver upprättas som granskar och ser över rapporteringen. Andra menar däremot att det inte behövs någon byråkrati runt en utsläppshandel som redan idag pågår och som är under utveckling. Med påtryckning från investerare och konsumenter betalar allt fler företag för att kompensera sina utsläpp samtidigt som systemet för att granska, beräkna och kvalitetssäkra olika åtgärder har utvecklats. Dessutom bedöms kostnaderna för kompensation öka då efterfrågan tilltar samtidigt som länder som når närmre nollutsläpp kommer ge allt mindre utrymme för kompensation. Samtidigt ställer detta krav på enhetliga standarder, vilket skulle kunna uppnås med en överenskommelse om tillämpningen av artikel 6.
Än finns det hopp
Även om utmaningar kvarstår har både de kinesiska och amerikanska förhandlingsdelegationerna gjort hoppfulla uttalande om att det är möjligt att få till ett fungerande system med handel och samarbete med utsläpp i Glasgow. För en lång rad svenska företag skulle detta kunna få stor betydelse. Det finns därför goda skäl att bevaka utvecklingen de kommande dagarna.
Daniel Lindvall
Vetenskaplig rådgivare på 2050
Mikael Karlsson
Vetenskaplig rådgivare på 2050