Indien och Indonesien upprättar ett inhemskt utsläppshandelssystem och förbjuder nu export av utsläppskrediter, det som även kallas kolkrediter. Det kan ses som en trend med en aktivare klimatpolitik i flera utvecklingsländer. 2050 belyser vad detta kan få för konsekvenser för klimatarbetet och den frivilliga klimatkompensationen.
När Indien nu i augusti tog initiativ till ett inhemskt utsläppshandelssystem väcks förhoppningar om att världens tredje största utsläppare ska kunna snabba på klimatomställningen och komma ut ur sitt kolberoende. Genom ett så kallat ”cap-and trade” system vill Indien skapa incitament för det nationella näringslivet att ställa om och investera i förnybar energi. Regeringens målsättning är att hälften av landets el ska produceras med fossilfri energi till 2030 och att utsläppen totalt sett ska minska med 45 procent. Detaljerna om det indiska systemet är ännu inte kända, men andra asiatiska utsläppshandelssystem som har upprättats i exempelvis Sydkorea, Kina och Japan har prissatt utsläppen på en blygsam nivå på mellan 2 och 15 dollar per ton. Deras effekt på omställningen har därför varit begränsad. Troligen kommer inte det indiska priset för koldioxidutsläpp vara särskilt mycket högre.
Kan få konsekvenser för den frivilliga klimatkompensationen
Det indiska beslutet kan däremot få konsekvenser för den frivilliga klimatkompensationen eftersom regeringen samtidigt aviserat ett förbud för export av utsläppskrediter. Det här kan innebära att priser på sådana krediter stiger. Alla detaljer är inte fastställa ännu och det är därför möjligt att en frivillig marknad kan komma att fungera vid sidan av, och att projekt som exempelvis avser investeringar i jordbrukssektorn eller skogsplantering inte omfattas av förbudet. Exportförbudet kan ses som en trend där enskilda utvecklingsländer utvecklar en mer aktiv klimatpolitik, prissätter utsläpp och samtidigt försöker få kontroll över handeln med utsläppskrediter. Tidigare i år skapade Indonesien ett eget utsläppshandelssystem och införde restriktioner i exporten av krediter. Exportrestriktioner har även införts i Honduras, Nya Guinea och Uruguay.
Ambition att få större inhemsk nytta och kontroll
En anledning till att länder begränsar handeln med utsläppskrediter är att de vill få kontroll över förvaltningen av sin skog och det värde den kan ha i ett klimatsammanhang. Vad som tidigare skett är att internationella aktörer skapat krediter genom att betala lokalsamhällen för skydd av värdefull skog. Dessa initiativ kan dock skapa problem för värdländerna med exempelvis dubbelbokförning av utsläpp samtidigt som de tappar kontroll över skogen. Det finns också ett missnöje med att internationella aktörer utvecklar projekt som inte har förankrats i lokalsamhällen eller hos myndigheter.
En del miljöorganisationer ser införandet av dessa förbud och restriktioner som positivt eftersom det har funnits tveksamheter runt dessa utsläppskrediters miljömässiga och sociala aspekter. Flera skogsstater har också insett att det finns ett värde i att själva sälja krediter. Ett exempel är Gabon i Västafrika som inför COP27 avser att sälja krediter till ett värde av 2 miljarder dollar. Därmed säger de sig kunna skydda en stor del av sin regnskog.
Noggrann granskning för framgångsrik klimatkompensation
En kvarstående utmaning för företag som köper klimatkompensation genom projekt i utvecklingsländer, är att försäkra sig om att de verkligen infriar de utsläppsminskningar som de utlovar. Består skyddet av skogen på sikt och är projekten verkligen förankrade lokalt? Företag som köper utsläppskrediter bör noggrant undersöka hur projekten arbetar med frågor som uppföljning, förankring och sociala och miljömässiga aspekter, alternativt utforska klimatinvesteringar som sker i Sverige eller i vår närhet.
Hanna Savola, senior konsult och tf ansvarig för erbjudandeområde Klimatkompensation och kolinlagring på 2050
Daniel Lindvall, senior konsult 2050