Den 21 mars presenterade Klimatpolitiska rådet sin granskning av regeringens klimatarbete och mer konkret den klimatpolitiska handlingsplanen. Vad innebär rådets granskning för alla företag som nu driver ett aktivt omställningsarbete? 2050:s VD Markus Ekelund och seniorkonsult Anders Grönvall reflekterar i en 2050 belyser kring vad Klimatpolitiska rådets rapport säger oss om näringslivets väg framåt.
Vad är det klimatpolitiska rådet granskar?
Klimatlagen har funnits sedan 2017, liksom ett klimatpolitiskt ramverk med fastställda klimatmål. Lagen kräver att regeringen tar fram en handlingsplan varje mandatperiod för hur målen ska nås. Handlingsplanen granskas sedan av ett klimatpolitiskt råd – förebilden var det finanspolitiska rådet (och inspiration kom från Storbritanniens motsvarighet införd 2008).
Klimatlagen och klimatmålen antogs av alla partier utom SD, men under förra året ställde sig även SD bakom ett av målen, det om netto-nollutsläpp till 2045. Lagen kräver att regeringen i handlingsplanen visar bland annat graden av måluppfyllelse och vilka nya styrmedel som kan behövas för att nå målen.
Klimatpolitiska rådet har sedan starten varit kritisk till alla regeringars planer, då ingen av dem lyckats visa hur klimatmålen ska nås. Det som är unikt med rapporten, som släpptes i slutet av mars, är tonläget och nivån på kritiken. Klimatpolitiska rådets rapport sätter fingret på att nuvarande politik ökar utsläppen och därmed minskar måluppfyllelse utan att samtidigt kunna redovisa alternativa sätt för hur klimatmålen ska nås. Detta drabbar svenskt näringslivs konkurrensförmåga – vilket flera näringslivsföreträdare har tydliggjort i debatten som följt.
Vad händer om Sverige inte klarar EU-målen?
Rapporten konstaterar att EU ställer nya klimatkrav på Sverige. Utsläpp från cirka 750 svenska utsläppskällor ingår redan i EU:s utsläppshandel, för dessa lär fortsatta utsläpp av koldioxid bli allt dyrare. Utöver det kräver EU att övriga utsläpp i Sverige måste minska med 50 procent till 2030, jämfört med 2005. Där ingår utsläpp från trafik, bostäder, lättare industrier och jordbruk. Når Sverige inte detta kan EU-domstolen besluta om böter.
Klimatpolitiska rådet konstaterar att när regeringen försvagar styrmedel som reduktionsplikten ökar utsläppen, vilket ställer ännu högre krav på en snabbare sänkning av utsläppen senare. Den här ryckigheten i politiken riskerar att öka de samhällsekonomiska kostnaderna och minska acceptansen för omställningen både i näringslivet och i befolkningen i stort.
Detta är dåliga nyheter för företag som satsat på att Sverige genomför åtgärder för att nå målen, men även för de företag som ännu inte börjat då de riskerar stå ännu sämre rustade när den snabba omställningen som krävs driver fram ännu tuffare styrmedel. Det gör att nästa regering kommer ha ännu svårare att nå målen då inte bara resan är längre utan det också blir ännu svårare att få acceptans för åtgärderna eftersom de behöver blir kraftigare.
Hur påverkar klimatpolitiken näringslivet?
Mängder av företag har satt vetenskapligt baserade klimatmål och tagit fram handlingsplaner för att nå dem. Alla handlingsplaner som visar på en möjlig väg förutsätter ett fortsatt omställningstryck från politiken. När politiken till skillnad från företagens planer inte utgår ifrån vetenskapen och därmed skapar pyspunka i omställningstrycket uppstår den ”ryckighet” som Klimatpolitiska rådet är kritisk till. Denna ryckighet är mycket svårhanterlig för företagen.
Som en direkt konsekvens av förändringen i reduktionsplikten ökar nu utsläppen från till exempel godstransporter på väg igen. Samtidigt vet vi att det redan 2027 kommer ett nytt regelverk som kallas ETS2 där bränsleförsäljarna kommer att tvingas köpa utsläppsrätter i Sverige. Detta tillsammans med EU:s krav på att snabbt minska utsläppen före 2030, skapar en stor osäkerhet kring kostnadsutvecklingen i transportsektorn. Den strategi som många företag tycker är bäst för att hantera detta är att lämna fossilberoendet och satsa på elektrifiering så snabbt som möjligt. Även om den kortsiktiga kalkylen för elfordon försämrats betydligt kan kostnaderna för fossila bränslen drabbas av snabba höjningar utan förvarning de närmsta åren. Så en elektrifiering ger företagen en stabil kostnadsbild och långsiktig kontroll över sina växthusgasutsläpp och en plan för att nå företagens egna klimatmål.
Hur ska Sverige klara näringslivets behov av ny elproduktion?
För flera av de största utsläpparna, som alltså ingår i utsläppshandeln, är en ökad tillgång på el helt avgörande. Regeringens klimathandlingsplan lägger fokus på frågan om ökad eltillförsel. Det är en bra utgångspunkt för näringslivet men planen har inga konkreta förslag till riksdagen. Klimatpolitiska rådet sätter fingret på flera problem i sammanhanget. Rådet konstaterar att planen helt saknar den EU-gemensamma principen om “energieffektivisering först”, trots att effektivisering är det billigaste och snabbaste sättet att frigöra el för ny industriell utveckling, som är väsentligt för företagen.
När det gäller ny tillförsel av el ligger allt fokus på kärnkraft, men ny kärnkraft kan tidigast vara på plats 2035 bedömer rådet, något som förutsätter att processen sker avsevärt snabbare i Sverige än i andra europeiska länder på senare år. Rådet konstaterar att den “ensidiga betoningen på nya kärnreaktorer riskerar att skymma behovet av annan ny fossilfri elproduktion på kort sikt, samt behovet av åtgärder för att främja energilager, elnät, flexibel elanvändning och elmarknaden.”
Ny eltillförsel behöver därför baseras på andra energislag som kan införas snabbare för att vi ska nå fossilfrihet. Som bekant planeras och byggs just nu flera stora, elkrävande industrianläggningar med jämförelsevis låga utsläpp som planeras vara i gång före 2030. Det är därför bekymmersamt att regeringen i klimathandlingsplanen själv konstaterar att till exempel vindkraftens utbyggnad kommer att sakta ner kraftigt de närmsta åren på grund av färre beviljade tillstånd.
Om vi inte lyckas komma bort från denna ryckighet i klimat- och energipolitiken riskerar klimatkrisen även bli en lönsamhetskris för svenska företag. Jan-Olof Jacke, VD på Svenskt Näringsliv, var inne på samma linje i sin debattartikel i DI häromdagen då han tydligt visade att en aktiv energi- och klimatpolitik är en näringsvänlig politik.
Det som behövs nu är en större förutsägbarhet och ett långsiktigt politiskt ansvarstagande för både energi- och klimatpolitiken. Det behövs en stabil politik för fortlöpande utsläppsminskningar och en bred politisk överenskommelse om åtgärder för energieffektivisering och tillförsel av snabbt utbyggbar förnybar el. Det skulle gynna inte bara klimatet utan även svensk konkurrenskraft.
Klimatpolitiska rådets rapport finns att läsa i sin helhet här.
Markus Ekelund
VD på 2050
Anders Grönvall
Seniorkonsult på 2050