Rebecka Jakobbson och Malin Forsgren framför EU-kommissionens byggnad

Den 21 mars presen­terade Klimat­po­li­tiska rådet sin granskning av rege­ringens klimat­arbete och mer konkret den klimat­po­li­tiska hand­lings­planen. Vad innebär rådets granskning för alla företag som nu driver ett aktivt omställ­nings­arbete? 2050:s VD Markus Ekelund och senior­konsult Anders Grönvall reflek­terar i en 2050 belyser kring vad Klimat­po­li­tiska rådets rapport säger oss om närings­livets väg framåt.

Vad är det klimat­po­li­tiska rådet granskar?
Klimat­lagen har funnits sedan 2017, liksom ett klimat­po­li­tiskt ramverk med fast­ställda klimatmål. Lagen kräver att rege­ringen tar fram en hand­lingsplan varje mandat­period för hur målen ska nås. Hand­lings­planen granskas sedan av ett klimat­po­li­tiskt råd – före­bilden var det finans­po­li­tiska rådet (och inspi­ration kom från Stor­bri­tan­niens motsva­righet införd 2008).

Klimat­lagen och klimat­målen antogs av alla partier utom SD, men under förra året ställde sig även SD bakom ett av målen, det om netto-noll­ut­släpp till 2045. Lagen kräver att rege­ringen i hand­lings­planen visar bland annat graden av målupp­fyl­lelse och vilka nya styr­medel som kan behövas för att nå målen.

Klimat­po­li­tiska rådet har sedan starten varit kritisk till alla rege­ringars planer, då ingen av dem lyckats visa hur klimat­målen ska nås. Det som är unikt med rapporten, som släpptes i slutet av mars, är tonläget och nivån på kritiken. Klimat­po­li­tiska rådets rapport sätter fingret på att nuva­rande politik ökar utsläppen och därmed minskar målupp­fyl­lelse utan att samtidigt kunna redovisa alter­nativa sätt för hur klimat­målen ska nås. Detta drabbar svenskt näringslivs konkur­rens­förmåga – vilket flera närings­livs­fö­re­trädare har tydlig­gjort i debatten som följt.

Vad händer om Sverige inte klarar EU-målen?
Rapporten konsta­terar att EU ställer nya klimatkrav på Sverige. Utsläpp från cirka 750 svenska utsläppskällor ingår redan i EU:s utsläpps­handel, för dessa lär fort­satta utsläpp av koldioxid bli allt dyrare. Utöver det kräver EU att övriga utsläpp i Sverige måste minska med 50 procent till 2030, jämfört med 2005. Där ingår utsläpp från trafik, bostäder, lättare indu­strier och jordbruk. Når Sverige inte detta kan EU-domstolen besluta om böter.

Klimat­po­li­tiska rådet konsta­terar att när rege­ringen försvagar styr­medel som reduk­tions­plikten ökar utsläppen, vilket ställer ännu högre krav på en snabbare sänkning av utsläppen senare. Den här ryckig­heten i poli­tiken riskerar att öka de samhälls­e­ko­no­miska kost­na­derna och minska accep­tansen för omställ­ningen både i närings­livet och i befolk­ningen i stort.

Detta är dåliga nyheter för företag som satsat på att Sverige genomför åtgärder för att nå målen, men även för de företag som ännu inte börjat då de riskerar stå ännu sämre rustade när den snabba omställ­ningen som krävs driver fram ännu tuffare styr­medel. Det gör att nästa regering kommer ha ännu svårare att nå målen då inte bara resan är längre utan det också blir ännu svårare att få acceptans för åtgär­derna eftersom de behöver blir kraftigare.

Hur påverkar klimat­po­li­tiken närings­livet?
Mängder av företag har satt veten­skapligt baserade klimatmål och tagit fram hand­lings­planer för att nå dem. Alla hand­lings­planer som visar på en möjlig väg förut­sätter ett fortsatt omställ­nings­tryck från poli­tiken. När poli­tiken till skillnad från före­tagens planer inte utgår ifrån veten­skapen och därmed skapar pyspunka i omställ­nings­trycket uppstår den ”ryckighet” som Klimat­po­li­tiska rådet är kritisk till. Denna ryckighet är mycket svår­han­terlig för företagen.

Som en direkt konse­kvens av föränd­ringen i reduk­tions­plikten ökar nu utsläppen från till exempel gods­trans­porter på väg igen. Samtidigt vet vi att det redan 2027 kommer ett nytt regelverk som kallas ETS2 där bräns­le­för­säl­jarna kommer att tvingas köpa utsläpps­rätter i Sverige. Detta till­sammans med EU:s krav på att snabbt minska utsläppen före 2030, skapar en stor osäkerhet kring kost­nads­ut­veck­lingen i trans­port­sektorn. Den strategi som många företag tycker är bäst för att hantera detta är att lämna fossil­be­ro­endet och satsa på elekt­ri­fi­ering så snabbt som möjligt. Även om den kort­siktiga kalkylen för elfordon försämrats betydligt kan kost­na­derna för fossila bränslen drabbas av snabba höjningar utan förvarning de närmsta åren. Så en elekt­ri­fi­ering ger före­tagen en stabil kost­nadsbild och lång­siktig kontroll över sina växt­hus­gas­ut­släpp och en plan för att nå före­tagens egna klimatmål.

Hur ska Sverige klara närings­livets behov av ny elpro­duktion?
För flera av de största utsläp­parna, som alltså ingår i utsläpps­handeln, är en ökad tillgång på el helt avgö­rande. Rege­ringens klimat­hand­lingsplan lägger fokus på frågan om ökad eltill­försel. Det är en bra utgångs­punkt för närings­livet men planen har inga konkreta förslag till riks­dagen. Klimat­po­li­tiska rådet sätter fingret på flera problem i samman­hanget. Rådet konsta­terar att planen helt saknar den EU-gemen­samma prin­cipen om “ener­gi­ef­fek­ti­vi­sering först”, trots att effek­ti­vi­sering är det billi­gaste och snab­baste sättet att frigöra el för ny indust­riell utveckling, som är väsentligt för företagen.

När det gäller ny till­försel av el ligger allt fokus på kärn­kraft, men ny kärn­kraft kan tidigast vara på plats 2035 bedömer rådet, något som förut­sätter att processen sker avsevärt snabbare i Sverige än i andra euro­peiska länder på senare år. Rådet konsta­terar att den “ensidiga beto­ningen på nya kärn­re­ak­torer riskerar att skymma behovet av annan ny fossilfri elpro­duktion på kort sikt, samt behovet av åtgärder för att främja ener­gi­lager, elnät, flexibel elan­vändning och elmarknaden.”

Ny eltill­försel behöver därför baseras på andra ener­gislag som kan införas snabbare för att vi ska nå fossil­frihet. Som bekant planeras och byggs just nu flera stora, elkrä­vande industri­an­lägg­ningar med jämfö­rel­sevis låga utsläpp som planeras vara i gång före 2030. Det är därför bekym­mersamt att rege­ringen i klimat­hand­lings­planen själv konsta­terar att till exempel vind­kraftens utbyggnad kommer att sakta ner kraftigt de närmsta åren på grund av färre beviljade tillstånd.

Om vi inte lyckas komma bort från denna ryckighet i klimat- och ener­gi­po­li­tiken riskerar klimat­krisen även bli en lönsam­hetskris för svenska företag. Jan-Olof Jacke, VD på Svenskt Näringsliv, var inne på samma linje i sin debattar­tikel i DI härom­dagen då han tydligt visade att en aktiv energi- och klimat­po­litik är en närings­vänlig politik.

Det som behövs nu är en större förut­säg­barhet och ett lång­siktigt poli­tiskt ansvars­ta­gande för både energi- och klimat­po­li­tiken. Det behövs en stabil politik för fort­lö­pande utsläpps­minsk­ningar och en bred politisk över­ens­kom­melse om åtgärder för ener­gi­ef­fek­ti­vi­sering och till­försel av snabbt utbyggbar förnybar el. Det skulle gynna inte bara klimatet utan även svensk konkurrenskraft.

Klimat­po­li­tiska rådets rapport finns att läsa i sin helhet här.

 

Markus Ekelund
VD på 2050

Anders Grönvall
Senior­konsult på 2050