På nyårsdagen bryter solen igenom. Folk bylsar på sig och kliver ut i den krispiga luften. Ljusare tider väntar. Leenden växer på skogspromenaderna och isfolket tar nästan meditativt långa skär. Tillvaron verkar pusta ut över att olycksåret 2022 är förbi.
För nog är det ett olycksår vi på många sätt ser i backspegeln. Under fjolåret biter sig pandemin kvar, miljoner saknar mat i Afrikas allt torrare horn och ett kollapsat Afghanistan, samtidigt som ett avskyvärt krig rasar i Ukraina. En förvärrad inflation driver mot global lågkonjunktur. Och de globala utsläppen av koldioxid fortsätter att öka. Vi lämnar 2022 med nyordet permakris i bagaget.
Så är det självbedrägeri att se ljusare tider an? Ett löjligt infall på den nyårsdag som vi godtyckligt sätter att markera en ny period? Eller tillhör förmågan att formulera förhoppningar, blicka framåt, och smida planer det tankegods som gång efter annan i historien får mänskligheten att verkligen skapa en bättre värld? Det är ju inga andra än vi som ställer till det. Vore det därmed inte möjligt att skapa en utveckling som präglas av solidaritet, samverkan, trygghet och hållbarhet? Det låter kanske fluffigt och optimistiskt, men är det utsiktslöst? Hur ser det ut om vi avgränsar nyårsbedömningen till klimatfrågan, den alltjämt långsiktigt mest allvarliga utmaningen i ett globalt perspektiv?
Det går att klara 1,5 graders-målet
På myntets svarta sida ser vi att de globala utsläppen av koldioxid fortsätter att öka under fjolåret, även om den snabba utsläppsökningen efter pandemisvackan häromåret är bruten. Utsläppen i EU, och faktiskt även i Kina, minskar, medan de i USA och resten av världen ökar. Koldioxidutsläppen från förändrad markanvändning går sedan flera år nedåt men bara långsamt. Om situationen bibehålls så tar den globala koldioxidbudgeten, för att begränsa den globala uppvärmningen till högst 1,7 grader, slut på mindre än två decennier. Den räcker inte ens hälften så länge för att klara ett 1,5‑gradersmål. Och då är sannolikheten – som alltid bör anges eftersom klimatkänsligheten är en osäker parameter – för framgång satt så lågt som 50 procent. Ungefär som att kasta krona eller klave med klotet som insats. Om utsläppen fortsätter att öka med någon procent av året blir det än svårare.
Förnybar energi växer snabbt
Men det finns andra trender. Den förnybara energin växer oerhört snabbt i världen. Hastigheten underskattas fortlöpande och rejält, kostnaderna faller dramatiskt. Potentialen till besparing och effektivisering – i alla sektorer – är enorm. De snabbaste åtgärderna är ofta omedelbart lönsamma. Den långsiktiga trenden i både USA och EU är minskade utsläpp och historiska reformer som på båda sidor Atlanten accelererar utvecklingen. Samtidigt är förnybara investeringar och planer i både Kina och Indien massiva. Det globala FN-samarbetet tar kliv framåt. Och medan Sverige nu avvecklar styrmedel och ökar utsläppen, så skärps politiken i bland annat Australien och Brasilien, som i flera år varit motvalls. Alltfler företag tar stora kliv i rätt riktning och konsumenter är medvetna. Det är fullt möjligt att linjärt minska utsläppen till nära noll vid 2060 eller 2040, vilket nämnda koldioxidbudgetar tillåter.
Realism och konkreta lösningar
Juryn är förstås ute i frågan om hur det går, både pessimisten och optimisten kan hitta stöd för sina teser, men bör kunna enas om att det är långt kvar till att nå klimatmålen och samtidigt sker alltmer som bidrar till måluppfyllelse. Hur kriget i Ukraina påverkar situationen är också oklart; å ena sidan vädrar klimatförnekare morgonluft, å andra sidan ökar pressen på att kapa de fossila banden till tyrannerna i Kreml. Men forskningen är glasklar på att det finns stora och goda möjligheter till en bred klimatomställning. Och de systematiska bedömningar som görs pekar på att det skett betydande framsteg i klimatpolitiken sedan Parisavtalet 2015, och på att världen alltmer ställer in sig på att hejda temperaturökningen till väl under två grader. Kanske är den rimliga hållningen därför att söka se båda sidorna på myntet, att beakta både hoten och möjligheterna, att inte enbart pusta ut, men inte heller ge upp, att se moln men också glimtar av sol? Som svar på permakris behövs i vart fall inga nya ord; vi har länge sökt lösningar som kan kallas hållbara. Och dessbättre är förslagen riktigt många. Låt oss sjösätta långt fler under 2023.
Mikael Karlsson, vetenskaplig rådgivare, 2050