Nyligen hemflyttad till Sverige slås jag av det stora engagemang jag möter i klimatfrågan och det bredare hållbarhetsarbetet. Detta gäller på snart sagt alla plan – från politiker och industriföreträdare till konsumenter och skattebetalare.
Först och främst är detta för mig en källa till beundran och stolthet. Men, jag kan inte förneka att det står i tydlig kontrast till det jag upplevt de senaste 8 åren i Frankrike och Schweiz, där klimatfrågan visst i en allt större utsträckning finns i folks medvetande, men där det ofta fortfarande är något som man kan välja om man vill bry sig om eller inte. Detta gäller i ännu högre utsträckning i många utomeuropeiska länder, där klimatfrågan ofta ses i ljuset av andra frågor som upplevs som mer akuta, såsom fattigdomsbekämpning och ekonomisk utveckling.
Vad är konsekvenserna av denna varierande ambitionsnivå? En risk är att konkurrensen i internationell handel snedvrids, då företag i mer klimatambitiösa länder åläggs att bära kostnaderna för sina utsläpp och konkurrerar på så sätt på olika villkor med sådana som får en free ride. En ytterligare aspekt är att en viss del av de utsläppsminskningar som görs i producentled– det är där man mäter och rapporterar om globala utsläpp – undermineras i konsumentled i och med att vi helt enkelt importerar varor och tjänster som under sin livscykel släppt ut växthusgaser i andra länder.
Lyckligtvis pekar det mesta på att risken för koldioxidläckage är liten och att de företag som ligger i framkant ofta gynnas snarare än straffas. Den politiska dimensionen ska dock inte underskattas – det är svårt för beslutsfattare att sticka ut hakan om de inte kan vara säkra på att andra länder gör motsvarande åtaganden.
Flera av ovan nämnda risker är handelsrelaterade, och behöver hanteras så att det globala klimatarbetet kan bli mer effektivt. Dessutom kan handelspolitiken bidra till exempel genom att ta bort handelshinder på kritiska varor såsom utrustning för förnybar energi och genom att förbjuda subventioner till fossila bränslen.
Mot bakgrund av detta är det slående hur lite som görs på klimatområdet i Världshandelsorganisationen WTO. De multilaterala handelsavtalen innehåller inga klausuler om klimat; inga förhandlingar om att införa det pågår; och försök att föra in ämnet ens som en diskussionspunkt skjuts systematiskt ner av en rad medlemsländer.
Regionala och bilaterala handelsavtal ser bättre ut. EU betonar generellt hållbarhetsaspekter i sina handelsförhandlingar, och antog nyligen en 15-punktsplan som innehåller ett särskilt avsnitt om klimat. Den franska presidenten Emmanuel Macron valde att använda sina få minuter av talartid under COP23 till att betona just vikten av att använda handelspolitikens möjligheter för att skärpa klimatarbetet. I ett toppmöte mellan Macron och Nya Zeelands premiärminister Jacinda Ardern i April enades de två om att fördjupa handelsrelationer som bidrar till hållbar utveckling. Vägen är lång innan detta blir verklighet på bred front, men mer ambitiösa handelspolitiska åtaganden – som ju är bindande, till skillnad från de nationella planerna under UNFCCC – skulle öppna för att handelspartners går mer i samma takt i klimatfrågan, och därmed ge svängrum åt politiker att ta mer ambitiösa åtgärder.
Många handelsförhandlare har, eller upplever att de har, mandat att förhandla kommersiella avtal men inte miljöavtal. De kan därför ibland behöva påminnas om att handelsteori pekar på att marknadsmisslyckanden, såsom ett överutnyttjande av gemensamma resurser såsom atmosfären, bör korrigeras för att handel ska öka samhällsnyttan. Det är alltså inte antingen handel eller miljö, det är både och.
Internationella handelspolitiska beslutsfattare behöver dessutom, och törstar efter att höra ifrån näringslivet i dessa frågor. Jag hade själv möjligheten att bidra till de nu avstannade förhandlingarna om ett miljövaruavtal i WTO för några år sedan, och detta var då mycket tydligt.
Om företagen kan uttrycka hur ett ambitiöst regelverk med fokus på klimatnytta skulle gynna inte bara planeten utan även deras affärsmöjligheter, så finns det därför goda möjligheter att få handelsambassadörernas uppmärksamhet. Svenska företag kan spela en viktig roll här, med sin stora närvaro på den globala marknaden och sina erfarenheter av hur de lyckats bevara och stärka sin konkurrenskraft under ambitiös reglering. Jag ser därför fram tillsammans med 2050 arbeta med svenska och internationella företag för en mer proaktiv handelspolitik. Håll ett öga på denna sida för fler blogguppdateringar allteftersom arbete fortskrider.
/Ingrid Sidenvall Jegou, 2050