Fyra år efter Paris­av­talet var nu tanken att arbetet med regel­boken för hur världen ska klara tvågra­ders­målet skulle slut­föras och de sista utestående punk­terna beslutas i Madrid. Läs vad vår kollega Malin Forsgren skriver om COP25 där de tre stora knäck­frå­gorna var:

- Hur global utsläpps­handel ska förhålla sig till länders utsläppsmål? (Artikel 6)
- Hur gamla utsläpps­rätter från Kyoto­pro­to­kollet ska hanteras?
- Förtydliga förvänt­ningarna på de natio­nella målen (NDC:er)

Den korta versionen är att COP25 tyvärr inte lyckades gå i mål med någon av dem, anled­ningen till det fördjupas nedan. Nedslående, men visar på vikten av att starta förhand­lingarna inför Bonn och Glasgow redan nu och visa världs­po­li­tiken att både företag och samhälle vill och kan ställa om.

Artikel 6
Formu­le­ringen av artikel 6 var således en huvud­punkt på agendan för COP25. I det slutliga utkastet kom man en bit på väg, men det mesta sköts upp till Bonn-mötet i juni, samt till nästa COP-möte i Glasgow. Artikel 6 skulle kunna urvattna hela tanken med Paris­av­talet och därför var inget avtal ett bättre alter­nativ än ett dåligt avtal. Över­siktligt kan man säga att artikel 6 inne­håller tre separata meka­nismer som reglerar hur länder får till­go­do­räkna sig olika typer av utsläpps­minsk­ningar i andra länder. Till sin natur blir detta ganska tekniskt och detal­jerat, men djävulen sitter som bekant i detal­jerna.

Ett problem är utma­ningen med dubbel­räkning. Det logiska vore om alla utsläpps­minsk­ningar som säljs av ett land till ett annat, per auto­matik måste räknas bort från det säljande landets utsläpps­re­duktion när man mäter uppfölj­ningen mot ländernas NDC:er (Natio­nally Deter­mined Contri­bu­tions).

Men problemet är att många länder inte har räknat med hela deras ekono­miska verk­samhet när de satt sina mål, och hävdar därmed att utsläpps­minsk­ningar utanför NDC:erna (som faller under paragraf 6.4) inte måste räknas bort. Man kan förstå hur de tänker, men lösningen borde ju snarare vara att säker­ställa att ländernas natio­nella mål faktiskt omfattar hela ekonomin. Det tycker i alla fall de 31 länder som ställt sig bakom ”San Jose Prin­ciples” (under ledning av Costa Rica står ytter­ligare 30 länder, bl.a. Sverige, bakom 11 rikt­linjer för att säker­ställa integri­teten i den globala handeln med kolk­re­diter). Den främsta anta­go­nisten till detta är Brasilien, som omöj­lig­gjorde en lösning redan under COP24. Formu­le­ringen i det slutliga utkastet från COP25 (som ligger till grund för samtalen i Bonn) går inte Brasi­liens väg, även om man lagt in en skrivning om en diffus över­gångs­period.

Kyoto­pro­to­kollet
Ett annat problem gäller hur man ska hantera kvar­va­rande utsläpps­rätter från Kyoto­pro­to­kollet. Det gäller både s.k. CER:s (Certified Emis­sions Reduc­tions) som härrör från projekt inom ramen för CDM (The Clean Deve­lopment Mechanism) samt AAU (Assigned Amount Units) som till­de­lades stora utsläppare. Kina, Indien och Brasilien har samlat på sig många CER:s som de tycker borde vara giltiga som verktyg för att nå sina NDC:er eller för att sälja på en inter­na­tionell marknad. Man kan ha en viss förståelse för argu­mentet att inve­ste­ringarna annars blir helt värdelösa, vilket minskar förtro­endet för inter­na­tio­nella avtal, men eftersom priset för CER:s idag ligger på ca 2 SEK/ton CO2 så är de i princip redan värdelösa.

Dessutom har det visat sig att många av dessa projekt innebär grava övertramp mot mänskliga rättig­heter (exem­pelvis damm­byggen där hela befolk­nings­grupper blivit tvångs­för­flyttade). När det gäller AAUs är det framför allt Australien som går i bräschen för att man ska få till­go­do­räkna sig dessa mot NDC:erna. Australien är världens tredje största exportör av fossila bränslen (kol och naturgas) baserat på utsläpp (efter Ryssland och Saudia­rabien) och planerar för fördubblad produktion av fossila bränslen till 2030 (jämfört med 2005). Detta i kombi­nation med Austra­liens bris­tande ambi­tioner vad gäller natio­nella mål till 2030 (utsläpps­minskning om 26%) gör det extra stötande att landet vill nå cirka hälften av utsläpps­målet genom att nyttja AAUs från Kyoto­pro­to­kollet. Det är hittills det enda landet som pratat öppet om detta, men det ligger inte långt bort att andra, t.ex. Ryssland, hakar på.

I det slutliga utkastet från COP25 står det att CER:s som har skapats efter ett visst datum får användas (datumet är dock inte defi­nierat), medan AAUs inte ens står omnämnda. Länderna bakom San Jose Prin­ciples anser att inga utsläpps­re­duk­tioner som skett före 2020 får räknas med. Ytter­ligare en surdeg till Bonn med andra ord!

Man kan bara hålla med Greta om hennes ord att COP verkar ha förvandlats till ett till­fälle för länder att förhandla om kryphål! Även om det tack och lov gäller en mino­ritet och de allra flesta länder jobbar för verkliga utsläpps­minsk­ningar.

Mycket ljus har under COP-mötet riktats mot USA, Brasilien, Kina och Indien, men ju mer man läser om (det obefintliga) klimat­ar­betet i Australien desto mer bestört blir man. Det är till exempel det enda landet som demon­terat ett funge­rande system för utsläpps­handel, vilket vänt kurvan och gjort att utsläppen återigen går upp. På grund av en stark fossil lobby har man istället börjat subven­tionera vätgas­pro­duktion. Men bara om vätgasen produ­ceras av brunkol… Det här sker samtidigt som stora delar av östra Australien brinner.

NDC – Natio­nally Deter­mined Contri­bu­tions
Även NDC:erna behövde förtyd­ligas på ett antal punkter:

  • En förhoppning var att slut­do­ku­mentet skulle inne­hålla en skarp uppmaning till världens länder att höja sina ambi­tioner inför 2020 – något som de enligt Paris­av­talet egent­ligen inte måste (de måste bara tala om huruvida ambi­tio­nerna är desamma eller högre än 2015). Just nu är det bara 80 länder som har annon­serat att de kommer att skärpa sina ambi­tioner. Tyvärr bara små länder som totalt står för 10,5% av de globala utsläppen. Dock kom goda nyheter under de sista förhand­lings­da­garna att EU kommer att arbeta för en kraftig skärpning av målen till 2030, vilket kommer att öka siffran betydligt. Slut­do­ku­mentet på denna punkt blev tack och lov inte lika svagt som det var i versionen dagen innan – man ger en kraftig uppmaning till alla länder att ta i beak­tande gapet mellan nuva­rande ambi­tioner och målet att hålla uppvärm­ningen väl under 2 grader, när länderna ser över sina NDC:er till 2020.
  • Olika grupper av länder har därtill olika sätt att defi­niera ”ambi­tioner”. En del anser att det endast handlar om NDC:erna, andra att man också måste väga in finan­siering, klima­tan­passning etc. Detta är fort­fa­rande inte utrett.
  • Länderna är överens om att man måste harmo­nisera tids­ho­ri­son­terna för NDC:er framöver (idag är tidsa­spek­terna helt ad hoc). Resul­tatet kan summeras som att man var överens om att man inte var överens om hur och diskus­sionen ska börja från början i Bonn.
  • NDC:erna utgår från koldi­ox­i­de­kvi­va­lenter, men man är inte överens om hur man ska över­sätta exem­pelvis metan. Detta har enorm påverkan på NDC:erna för stora kött­pro­du­center, som Argentina, Uruguay och Brasilien. Man verkar bara vara överens om att vänta in nästa IPCC-rapport 2021.

Försik­tighet (eller kanske feghet) karak­tä­ri­serar även formu­le­ringar runt ”loss and damage”, d.v.s. hur drabbade länder ska få finan­siell hjälp för att hantera skador som uppkommer i spåren av den globala uppvärm­ningen, men också hur finan­sie­ringen av klima­tan­passning ska stärkas. Till exempel vill en del länder att en viss procentsats av trans­ak­tioner av utsläpps­re­duk­tioner länder emellan ska avsättas till klima­tan­pass­nings­åt­gärder (rela­terat till artikel 6.2). Detta uppfattar USA som en skatt, och EU som byrå­kra­tiskt, och därför är de emot förslaget. I slut­do­ku­mentet står det inget om någon avgift utan bara att länder starkt uppmuntras att stötta klima­tan­passning.

Något positivt
En framgång som lyfts fram efter COP25 är starkare skriv­ningar om att kvinnor drabbas hårdare av klimat­för­änd­ringar och att kvinnor måste få större delak­tighet i besluts­pro­ces­serna.

Vad händer nu?
COP25 kommer att gå till historien som en plump i proto­kollet. I de flesta analyser har redan lyfts fram att klyftan mellan enga­gerade ungdomar och människor i allmänhet och besluts­fat­tarna under mötet aldrig varit så stor. Det finns en stor risk att det kommer att under­minera förtro­endet för de globala besluts­pro­ces­serna.

Frågan är vilka konse­kvenser vi kommer se på grund av detta? Säkert ökad politisk pola­ri­sering mellan vissa länder, men det är också möjligt att nya alli­anser utvecklas, kanske mellan EU och Kina. Världs­le­darna måste ta sig i kragen under 2020 och gå i takt med de allt fler klima­ten­ga­gerade medbor­garna. Något som fort­fa­rande är fullt möjligt, även om tiden är knapp.